-

ibland undrar jag hur mycket man kan öppna sig i en blogg. hur mycket man SKA öppna sig i en blogg. jag vet aldrig vilka som läser och det är väldigt jobbigt ibland. i tidigare bloggar har jag varit väldigt öppen, men i den här har allting varit kryptiskt och hemligt, jag har inte vågat skriva särskillt mycket alls om personliga grejer eller lämna ut namn med rädsla för att trampa någon på tårna eller hänga ut någon. men jag har inte vågat skriva särskillt mycket om mig själv heller, kanske med rädsla för att bli dömd även här. det här kallar jag nästan som min frizoon från att bli just det. dömd alltså. jag är ju bara en normal tjej. med en ovanlig sjukdom. och kanske, kanske börjar jag känna mig starkare nu och kanske är det därför det inte ens känns jobbigt att skriva. jag har en sjukdom, men jag är inte sjuk. jag är född med min sjukdom och jag kommer att dö med min sjukdom. och jag får ofta frågan om jag skulle ha velat vara utan den, och klart att svaret är enkelt där, egentligen. ingen vill väl vara sjuk. men fan vilken fin människa det har blivit av mig. inte så snygg men min hjärna är smoking hot. jag har många brister och fel, det är bara att välja och vraka, jag har betett mig svinigt många gånger i livet jag med och jag har gjort mina misstag, men jag har egenskaper jag älskar också. som jag inte tror att jag hade haft utan mina upplevelser. alla värderingar och åsikter och framförallt, sin syn på livet, skapas väl just av sin uppväxt och av sina upplevelser. jag har varit utfryst i varenda klass jag har gått i och i varenda grupp jag har befunnit mig i, förutom i min kurs jag gick. där var alla kompisar med alla. en väldigt ovan känsla för mig. jag blir väldigt rädd när jag hamnar i en grupp numera, christoffer säger att hela min kroppshållning ändras och att jag blir 'liten'. jag gör mig liten. tar inte för mig och pratar gärna inte om inte någon pratar med mig. för jag vet att, jag blir dömd så fort jag går in genom en dörr. det blir alla, och jag lite mer. och när jag var liten försökte jag alltid att motbevisa det, bevisa att jag var bra och precis som alla andra men barn är svåra. barn kan vara riktigt grymma ibland. och jag hade vänner, dom allra finaste, jag var aldrig ensam på det viset. men jag var aldrig omtyckt av resten av gruppen, och inte för någonting jag hade sagt eller gjort. bara för den jag var.

vilket ordbajseri det blev nu.

i åttan - nian var jag mobbad. fast jag visste det inte då, det tog ett bra tag. jag trodde att mobbad var lika med ensam, slagen, knuffad. jag hade ju min fina linnea och sophie och jag var aldrig ensam, aldrig när dom var i närheten. och jag vet inte hur han började, eller när, men han började att skriva saker. över datorn och på lappar. saker om mig och än en gång var det inte för någonting jag hade sagt eller gjort, utan för att jag var jag. saker som att jag fick åka hiss i skolan istället för att ta trapporna. eller att jag fick ta promenader istället för att vara med på gymnastiklektionerna. eller för att jag har ett stort ärr från nacken till svanken som jag, på grund av honom, har så svåra komplex över att jag än idag inte vågar visa mig i linnen. jag intalade mig själv hela tiden att jag inte tog åt mig. fast det gjorde jag, sakta men säkert och det kom smygande. när jag insåg att jag blev rädd när han tittade på mig eller när vi tvingades att jobba i samma grupp så var jag rädd, rädd för att han skulle säga någonting till mig ansikte mot ansikte och att jag inte skulle klara det. jag ville så desperat att ingen skulle veta och ingen, ingen anade någonting. och jag var så fruktansvärt jävla rädd att någon skulle få veta.

en dag var inte linnea eller sophie i närheten och jag var på väg till matsalen. då ropade han på mig. det var första gången han tilltalade mig. det var inte någonting snällt han ville och jag svarade inte, fick en obeskrivbar panik över det faktum att det inte bara var blickar eller skrift den här gången, utan verbalt och jag fortsatte att gå och han ropade igen, igen och igen och tillslut skrek han mitt namn och mitt hjärta slog så hårt och jag svarade fortfarande inte, rundade hörnet och gick in i matsalen. ställde mig i kön, kunde knappt andas och min lärare caroline stod där, frågade vad det var och om det hade hänt något. jag kunde inte svara, vände mig om och gick ut, upp till personalrummet, knackade på och fick inte fram någonting, inte ett ord. jag grät så att hela kroppen skälvde. dom la mig deras soffa, lotta höll min hand hela tiden och jag grät tills jag var fullkomligt utmattad. två års gråt som kom ut inom loppet av några minuter.

och mina föräldrar vet inte, jag tror inte det. jag hoppas inte det. jag bad mina lärare att inte berätta någonting. mina föräldrar har alltid sett mig som skör, mer skör än vad jag är, någonting sånt här hade förmodligen knäckt dom. det knäckte mig och det var fem år sen. men jag reste mig upp, jag står upp idag. min sjukdom har jag fortfarande och jag blir fortfarande dömd för just det, att den finns där och att den syns. mer ibland, mindre ibland. det är fem år sen och jag vågar tro på mig själv igen, att jag klarar av och att jag är värdefull och att ingenting av det han sa, någonsin, var sant. och medan många fortfarande dömer mig så finns det inte någonting som skulle kunna få mig att döma någon annan på grund av någonting som finns på utsidan eller på grund av någonting som personen inte har valt själv. och det, är förklaringen till varför min hjärna är så smoking hot.