intresseklubben ropar hej

ibland önskar jag att jag vågade mer. inte var så jävla rädd för allt. att sluta upp med att tro att ingen tycker särskillt bra om mig eller att låta bli att säga allt jag vill säga för att det låter konstigt eller för att bli avvisad. det sistnämnda är jag alltid rädd för. jag har svårt att öppna mig för folk, jättesvårt. med rädsla för att själv bli avvisad så är det jag som håller distans istället. och ibland finns det så mycket jag vill säga, så mycket jag vill göra. men som jag inte vågar.

jag har förlorat så otroligt många på senaste tiden. och med förlorat menar jag inte att någon har brytit någon kontakt. men livet handlar om vinster och förluster, och det senaste året har varit en enda stor förlust. människor jag älskar har glidit ifrån, man hittar andra vägar man vill gå och jag vet inte min väg än. jag måste skaffa mig någon form av trygghet innan jag vet min väg. jag känner mig så oerhört ensam och ibland får jag för mig att det mer är en känsla än ett faktum. jag tror alltid man känner sig ensam när saker förändras. när man glider ifrån personer som man mer än allt vill ha kvar. men ibland räcker inte det.

everybody is changing, and i don't feel the same

och jag saknar att hoppas. hur fint är det inte att hoppas egentligen? det är sprudlande och det är ljuvligt och just nu vill jag hoppas. jag vet inte riktigt på vad, bara att någonting ska gå min väg. inte kräva det, bara önska det. men jag vågar inte. jag är så rädd att bli besviken en gång till. jag känner att det är min tur för någonting bra nu. jag behöver det, så mycket.

man kan nog säga att det senaste halvåret har varit en enda stor svacka. det är först nu jag börjar känna att livet är jävligt häftigt igen. och nu när jag skriver detta och även sedan när jag kommer att läsa detta så inser jag att jag tänker och funderar och överanalyserar mer än vad som är sunt. ibland känns det som att ingen kan vara så obeskrivbart komplicerad som jag är, men faktum är att alla är det, mer eller mindre. alla har säkert störda tankar emellanåt. när jag åkte tunnelbana varje dag under praktiken så slog alltid tanken mig "tänk om jag skulle hoppa nu, precis nu" varje morgon när tåget rullade in. vilket inte skulle falla mig in, men jag blev rädd för mig själv och stod aldrig nära kanten ifall vansinnestankarna skulle få grepp om mig. men sedan insåg jag liksom att så där tänker man alltid, vad det än gäller, inte bara jag. jag tänker så om allt. sitter någon framför mig på bussen tänker jag "tänk om jag skulle slå henne i huvudet" eller "tänk om jag skulle dra honom i örat". men huvudsaken är nog att jag inte gör det, och det gör jag inte. den dagen jag gör det bör jag kanske söka hjälp. och nu vet jag inte riktigt vad jag skriver om, jag är fantastiskt bra på att hoppa mellan ämnen.