thoughts

jag är trött som jag vet inte vad. har bytt om till stortröjan, tagit av mig strumpbyxorna och sitter här med ostbågar och fanta. morgonfrisyren is still going strong och the pianist står på. saknar så att det nästan gör ont och allt känns mest sjukt ensamt. sen tänker jag att vad fint det är ändå. vad fint det är att ens ha någon att sakna. vad fint det är med kärlek.

man får perspektiv på saker och ting. tvåtusennio har varit ett pissår, det värsta hittills. och det sorgliga i det hela är att jag har trott att jag varit värd det, att det var det där jag förtjänade. jag trodde det så hårt att jag aldrig slutade kämpa. jag stod och stampade på samma grund och jag klamrade mig fast vid någonting som inte ville eller kunde ta emot varken mig eller det jag hade att ge. men på en sekund kan allting förändras, och tro mig när jag säger att allt är förändrat nu. till det bättre. det senaste året har varit ett helvete rent känslomässigt och egentligen har det nog bara gjort mig starkare, om inte annat har det varit en spark i rätt riktning. tvåtusennio har blivit mitt år nu. jag visste väl att nian inte skulle svika mig. (lång historia...)

jag har så mycket att ge och nu har jag någon att ge det till.
det lyckliga är att det är ömsesidigt den här gången.

jag saknar dina andetag, raring.