och,
ingenting känns omöjligt längre, verkligen ingenting
det känns oerhört svårt men inte så där hopplöst omöjligt
och,
det är så svårt att låta någon annan älska en, när allt man ser är brister
jag har fortfarande svårt att tro på det, tro på att jag haft sån tur
vet fortfarande inte hur jag ska reagera på komplimanger
eller när känslorna överväldigar mig
men,
jag börjar sakta men säkert att acceptera, och förstå att någon annan
faktiskt kan tycka att jag är så där fin, som han tycker
för han ser mig, han ser madeleine
inte allt runtomkring som har format mig, som inte är jag
bara gjort mig till den jag är
och han,
han ser inte mina brister
jag tror han aldrig har gjort det
och,
jag önskar alla hade ett hjärta lika vackert som hans
måndag 7 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar