bittersweet

inatt drömde jag så himla fint. att jag och min far var på en morrissey-konsert, precis som i somras, fast med några få justeringar. för det första var hon 'is it true, is it ooover, did i throw it awaaay'-tjejen förband, bara för att min far älskar den låten. han var mycket nöjd. sen entrade mr morrissey scenen och skulle ta ett fan med sig, och det här fanet var alltså jag, så himla otippat. fick stå brevid honom medan han höll min hand och tittade djupt in i mina ögon med en blick som sa 'madeleine, my very best fan, i love you!' ungefär. ah, det var tider det. sen ringde klockan och jag kände mig både död och förlamad. stackars kropp som alltid vill göra ont.

har suttit i telefonen hela dagen känns det som. alla planer jag hade idag har liksom inte blivit av och jag vet inte riktigt hur det gått till. pratat med försäkringskasse-människor som bara slussat mig vidare åt höger och vänster och ingen kom med något vettigt svar, ringde christoffer och gnällde och sen gjorde jag ett nytt försök och kom till en trevlig tant. på försäkringskassan alltså, inte bara en random tant. så övergiven och desperat är jag inte. nu inväntar jag sisådär hundra papper som ska fyllas i och sen hoppas, hoppas jag att allt kan lösa sig. eller jag hoppas inte, det måste lösa sig, om jag så ska till deras huvudkontor och grina om det är det som krävs. men jag vet inte, dom tvingar ju folk som är döende i cancer och går på cellgifter att söka jobb så mina skavanker är kanske inte någonting dom kommer bry sig om så nämnvärt. men för en gångs skull tänker jag inte hålla tyst och vara mesig och bara ta skiten. det handlar inte om mig nu, det handlar om mitt barn. jag har aldrig fått hjälp från något håll trots att jag har rätt till det och jag har aldrig överklagat eller om ens bara klagat, för att jag är alldeles för jävla snäll och feg och envis och tror att jag kommer klara allt själv men jag gör inte det. jag klarar mycket men inte allt. nu funkar det inte längre. att vara sån. mesig. att alltid bli överkörd och få förklarat för en att man visst är tillräckligt frisk för att söka alla jobb som finns. men jaha, dåså, om ni säger det så, älskar att människor som aldrig träffat mig eller ens jobbar inom sjukvården vet vad jag kan och inte kan. bra att ni förklarade det för mig så att jag vet. (ja, jag är bitter. sjukt bitter.)

nu vet jag inte hur jag kom in på detta, det var inte tänkt så alls men jag är bara arg. arg över hur mycket man ska behöva gå igenom för att få något så simpelt som ett okej liv. jag kräver inte mycket, bara att ha det okej. inte är det för mycket begärt, ändå.