-

snart i sjunde månaden och kroppen börjar förfalla och gå sönder. eller börjar och börjar, jag har kännt mig som en flodhäst i många månader nu men nu är det illa. christoffer får mest beskåda en tjock boll som sitter i kökssoffan och broderar och dricker nyponsoppa numera för mer än så orkar jag typ inte. tur att han går upp tidigare än mig på mornarna så att han slipper se när jag kämpar och hasar mig upp från sängkanten, långsamt och med knakande höfter, tar bara en timme ungefär. peppen! men bebisen sparkar åtminstone mer än någonsin och det gör mig både lycklig och nervös, mest nervös över att det ska hålla i sig även utanför magen. oh jebus. då får vi nog den vildaste rackaren i världshistorien. eller så gör han en luring och ba "ha, jag har sparkat i nio månader och nu är jag trött på det! här ska sovas!" och så blir han en lika bra sovare som sin mor. ja, det är ungefär så här mina tankebanor går nuförtiden.

sen känns det så himla länge kvar också. inte när jag inser hur fort det har gått hittills och hur veckorna bara rullar förbi men när man ser det så här: tre månader. det är tre månader kvar. då känns det helt plötsligt som tretusen år. men han har blivit stor nu, drygt 30cm lång och 1kg tung, han kan suga på tummen, svälja fostervatten och kissa. inte dåligt. på mig är det fortfarande bara bebisen, moderkakan, fostervattnet och blodvolymen som väger för jag ser fortfarande lika freaky ut, inte ett uns fett någonstans, bara en jättemage som får mig att vilja falla framlänges. och så får jag sammandragningar hela tiden som gör att jag tappar andan litegrann. livet är roligt.