i did my best, it wasn't much

även små segrar är någonting att fira. måste jag tänka. för första gången sen typ graviditetsvecka tjugo känner jag att någonting med min hälsa går åt rätt håll. det går inte ens att förklara hur fantastiskt det känns. även om det bara handlar om att jag numera kan resa mig från toaletten och sängen utan att ta i för kung och fosterland, eller att jag kan stå och diska utan att bli snurrig eller trött. det går inte med ord att förklara vilken tillfredställelse det är att känna att jag kan göra någonting för att avlasta christoffer, även om det inte är mycket. han har gjort allt och jag ingenting den senaste tiden. och nu kan jag åtminstone göra någonting. det gör mig så glad.

första tiden efter förlossningen mådde jag väldigt dåligt. inte över det faktum att frank fanns här eller någonting som hade med honom att göra, utan för att kroppen var fullkomligen ur balans. jag var rädd att det skulle hålla i sig för alltid och grät nästintill varje dag över det, medan christoffer inte kunde göra så mycket mer än att hålla om och finnas till. det var en märklig känsla att må så dåligt samtidigt som att man var så lycklig. kroppen mådde sämre än när jag var höggravid tillochmed. jag hade ont, var totalt kraftlös, fick flera blodtrycksfall inom loppet av väldigt kort tid. en gång blev det så illa att jag rasade ihop på badrumsgolvet och fick ringa christoffer som var på jobbet, som fick störta hem och lyfta upp mig i sängen och ta hand om frank. det var på något vis droppen för mitt psyke och jag har nog aldrig i mitt liv kännt mig så hopplöst ledsen och maktlös som då.

det är bara skönt att det händer NÅGONTING, jag begär inte mycket. jag försöker vara realistisk och jag förstår att det kommer ta lång tid att bli bra. jag tror inte att jag kommer kunna bli helt som jag var förut, men nu vågar jag iallafall tro att jag åtminstone kommer bli bättre. det är det enda jag begär. men hur svårt och jobbigt det än har varit att bli så mycket sämre i min hälsa så har det ändå fått mig att acceptera min sjukdom mer. jag skäms inte på samma sätt längre. den kommer alltid att finnas där och jag kommer aldrig kunna göra någonting åt det. så varför spendera en endaste dag till med att skämmas över någonting som jag aldrig kommer kunna påverka ändå. jag försöker se det som en del av mig istället för att förneka att det finns. på något vis försöka förstå att jag inte är värdelös. kanske värdefull tillochmed.