mmmmm jag: - jag gillar faktiskt den här, trots att det är dålig svensk pop.
mmmmm christoffer: - så familjen får sjunga på skånska men du gillar inte när bob hund gör det?
mmmmm jag: - familjen sjunger inte alls på skånska!
mmmmm och gud vad jag hatar att ha fel.
hur som helst, jag har haft fullt upp i helgen. det var längesen jag kunde säga så. i lördags var jag och pappa på bio och såg harry potter. den var för sorglig för mitt eget bästa, dobby är ju så söt (och betyder det att jag också är lite söt eftersom att jag ser ut som honom?) jag fick hålla mig för att inte brista ut i gråt och pappa torkade sig bakom glasögonen. jag älskar att pappa tydligen inte har fällt en tår när någon av hans döttrar fötts, men han kan sitta med tårar rullandes ner för kinderna när han tittar på exempelvis extreme home makeover. väldigt intressant.
igår hände någonting väldigt stort också. christoffer och jag var och julshoppade och det hela slutade med att vi även kom hem med en vinterjacka till mig. folk som känner mig vet hur mycket jag avskyr att ha jacka. jag är så smal och tunn att vad jag än sätter på mig så ser jag ut som ett vandrande tält eftersom jag oftast får ta storlek medium om jackan ska räcka åt mina långa aparmar. men nu hittade jag en liten storlek som ändå passade mina armar någorlunda och det är så skönt, på riktigt, att ha en jacka jag trivs i. ett äckligt i-landsproblem men faktiskt, vi har trots allt vinter nästan sex av tolv månader och då vill jag ändå känna mig bekväm. och nu gör jag det. men lyckligast är nog christoffer som har tjatat om en jacka till mig i över ett års tid. nu fick han som han ville. hurra!
-
och så fick vi uppleva någonting helt fantastiskt, igår morse. sånt där som förmodligen inte går att förstå om man inte har barn själv. frank ler väldigt mycket, och igår satt han i christoffers knä och busade och tyckte att pappa var världens roligaste, så rolig att frank helt plötsligt skrattade med ljud. sån där genuin lycka och han var så glad att han skrynklade ihop hela ansiktet. vi fullkomligen dog båda två för att det var så fint. vår gosse verkar vara tidig med det mesta och nu även det här, det var vi inte alls beredda på.
kärleken är oändlig.
måndag 6 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Dina inlägg om Frank kan verkligen få Alla att längta efter barn...
SvaraRaderaSen undrar jag, är det okej om jag läser din blogg..?
så fantastiskt att jag får gåshud och blir nästintill tårögd.
SvaraRaderaåh, det här var det finaste jag läst på länge.
SvaraRaderablir helt varm i hela kroppen. <3
åh vad jag vill träffa lilla gossen. och hans underbara föräldrar förståss.