everything will be allright

det kan ju vara så att jag har lite svårt att säga hejdå till det här. att låta det gå. inse att jag jag har gjort allt jag kan, allt som jag har kunnat. någongång måste man ge upp. men det är svårt att ta farväl av någonting som känns så underbart vackert i en, trots att det gör ont. bitterljuvt.

lika svårt att förklara som att förstå.

någonting jag ofta tänker på är att jag någongång kommer att förstå. någongång kommer jag faktiskt det. jag kommer att förstå varför det här blev som det blev, för jag kommer att ha det bättre då. förmodligen bättre än vad jag någonsin kan drömma om, någonting som kommer skapa sånt grovt välmående i mig att jag inte kommer att sakna det här. någonting som gör att jag inser att det inte var det här jag skulle ha ändå. ja, någonting.

det känns lite långt bort nu. men det känns fint att tänka så ändå. ungefär lika fint som man ska aldrig säga aldrig. vem vet var jag är om fem år. vem jag är med. om det finns någon i mitt liv som tycker att det är överkomligt när jag gnyr i sömnen eller som inte ens protesterar när jag vill ha min rygg killad. kanske någon som tycker att jag är finast i världen även när jag ser blodfattig ut och håret en kvast. kanske finns det någon jag kommer att älska helt hellskotta jävla mycket. ja, framtiden, bring it on.