where does the good go?

valter verkar ha gått upp i tomma intet, jag har ringt sjutusen gånger utan svar och jag kan om möjligt inte bli mer orolig, men försöker lugna mig med att jag allt som oftast oroar mig i onödan, det är en återkommande sinnesstämmning i mitt liv. jag gillar inte riktigt den sidan hos mig själv. man borde alltid ha inställningen "shit happens", men jag kan inte riktigt det, inte när det gäller personer som betyder någonting. då blir jag lite weird i huvudet och tror alltid det värsta. valter, mitt käre gryn, ring mig när du ser det här och säg att du lever. jag vet inte ens om du är hemma eller på sjukhuset, jag vet inte riktigt hur det där fungerar men jag hoppas du mår bra. (fint, nu börjar jag kommunicera genom bloggen också.)

nu har grey's anatomy börjat igen, fantastisk serie men den har tappat lite av det magiska som var förr. liksom, att denny kommer tillbaka från de döda känns lite way to much. de kunde väl ha låtit bli att ta död på honom från första början (jag har aldrig gråtit så mycket, denny, whyyy?) så kunde han ha fortsatt vara med i serien och levt lycklig i alla sina dagar med izzie, det tycker jag hade varit en mycket bättre idé. men det är ju bara jag det. huvudsaken george o'malley är med och fortsätter vara söt, det är det viktigaste, my man! eller my boy, han känns så liten och skör och alldeles underbar.