den försvunna armen

det där med att försöka lyfta på sin egen arm när den är totalt bortdomnad från axeln och ända ut i fingerspetsarna är ingen bra idé kom jag fram till idag, men efter att ha rest sig ur soffan och upptäckt att man är förlamad från midjan och neråt en gång i tiden gör att jag blir en smula nojjig när mina kroppsdelar försvinner. så istället för att ta det lugnt och skaka liv i armen började jag såklart vifta hejvilt, och en bortdomnad arm är även en arm utan styrsel och självklart smällde jag den rakt in i väggen med all kraft. tänkte att det nog inte var en så himla bra idé och skulle därmed försöka lägga ner armen istället, men en bortdomnad arm är även en arm utan styrka och istället flög den med all världens fart ner på min stackars katt som sov tryggt brevid mig. min sovande katt förvandlades rätt fort till en vaken katt i djup chock, men jag tror att han älskar mig igen. hur som helst, min arm lever, tack för det.

och idag åkte erik billing ut i robinson, crap. jag försöker att inte se det som blodigt allvar och att världen har gått under nu men det är svårt, det är svårt. vi får hoppas att jag tar mig igenom detta, jarmo är ju faktiskt också ganska rar och alldeles go och lite rund! precis som det ska vara. honom borde man ha i en liten låda och plocka fram då och då när man känner för att nypa någon i kinderna och säga "aaw vad söt", för det är ju så himla ofta man får ett akut begär av att göra just det.

nu blir det oboy och hårdbröd med mjukost.