puss

jag längtar tills kim är kastrerad. billy blev vildare efter kastreringen, och jag hoppas innerligt att det blir motsatt effekt för kim. han pendlar mellan att vara världens finaste och bästa till att riva ner halva mitt rum. och då, hur söt han än må vara, så orkar man inte riktigt med. och jag får såklart sämst samvete för han är ju min finaste bebis trots allt. och trots att han bara är en liten varelse med fyra ben och svans, ögon och nos, så älskar jag honom nästintill mer än något annat. så please, bli lugn så att jag får krama på dig igen, okej? bra, då säger vi så.

och så är jag lite sorgsen. sen dag ett på praktiken har jag suttit brevid samma människa på tuben när jag gått på vid slussen. han har skinnbyxor och en jacka där det står acdc på, och bara det bådar väl liksom inte så himla gott men det har blivit någon grej att vi sätter oss brevid varandra, det började som en slump och sen blev det vår grej. vi har aldrig sagt ett ord till varandra och jag insåg idag att igår var förmodligen sista gången någonsin, han åker aldrig på fredagar (okej, jag inser att det börjar låta lite psykfallvarning på mig..), och jag känner bara att shit vad sorgligt. han var ju en sån rar tunnelbanekompis. och jag behövde aldrig hålla koll på min avstigning, när han gick av så visste jag att det var min tur nästa. och hallå, vi låtsas som att alla har en sån här kompis, jag intalar mig det, för det har kännts så väldigt mysko. men ändå, puss på dig acdc-killen! och om du känner för att sluta använda skinnbyxor någongång så är det helt okej.

och igår hittade jag min och linneas gamla teckningar på far banan, kajsa bergqvist, spermaracet, våra foster, ja, jag säger då det. det var tider. och det fick mig att tänka på mina gubbar jag alltid ritade, med en heroinspruta i halsen. om vi säger så här, högstadiet var en förjävlig tid men när jag börjar tänka på detta kan jag inte låta bli att bli lite varm i magen.