-

oj! jag gick ju in i en ny vecka igår, vecka 36. tiden måste gå fort när jag tillochmed glömmer bort att räkna veckorna.

bebisen
din bebis är nu ca 34 cm från huvud till stjärt och omkring 48 cm från topp till tå och väger runt 2.7 kg. bebisens ansikte har blivit rundare och ser nu mjukt och knubbigt ut. bebisens huvud är fast men inte hårt, eftersom det behöver vara något formbart för att kunna passera ut genom ditt bäcken. trycket på bebisens huvud kan göra att det ser tillplattat eller toppigt ut diret efter förlossningen, men det kommer att gradvis försvinna och gå tillbaka till normalt.

du har nu så mycket fostervatten som du kommer att ha och bebisen rör sig inte lika mycket som den gjort tidigare. detta kan verka oroande men så länge du kan känna den röra någon eller några gånger sig varje dag så finns det ingen orsak till oro.

mamman
övre delen av din livmoder är nu ännu lite längre upp och befinner sig caa 14-15cm ovanför naveln. livmodern har vuxit en hel del de senaste veckorna allteftersom bebisen lagt på sig vikt. du har antagligen gått upp omkring 13-14kg fram till nu och du kommer inte att gå upp särskilt mycket mer.

eftersom din livmoder trycker på organen i bukhålan och upp mot bröstkorgen så kan det ibland kännas obehagligt och svårt att andas. du kan också känna smärta när din bebis sparkar på intilliggande organ.

lyckligtvis så kommer bebisen att sjunka ned och fixeras i ditt bäcken under de kommande veckorna, och då kommer mycket av obehaget och andningsbesvären att avta.

vanligtvis träffar man sin barnmorska/läkare varje vecka från och med nu, för att kunna följa slutstadiet av graviditeten och hur förlossningen närmar sig.

det är också hög tid att fundera på förlossningen och prata om olika alternativ, så som smärtstillande medel och hur du vill föda. prata med din mvc.

---

jag börjar bli trött på det här nu. fram till vecka 33-34 kändes det ändå "okej" (inom väldigt stora situationstecken, men ändå) att vara gravid. nu är det bara helt värdelöst. var hos barnmorskan igår där jag blev tappad på blod, både för att kolla järnvärdet och levervärderna då klådan bara blir värre för varje dag. sen kände hon på magen och om jag förstod det hela rätt så är bebisen fixerad nu, och det skulle isåfall inte förvåna mig. det känns mer tungt ner mot ljumskarna och ja, som att man har ett huvud mellan benen helt enkelt. inte skönt någonstans. imorse tog det en halv evighet att få på mig byxorna, tills christoffer fick rycka in och avsluta jobbet. hej invalidism.

imorse gick vi upp tidigt för att fly hantverkarna. tog oss till solna centrum, åt frukost, handlade och sen vidare hem igen. det är så sjukt kallt ute nu, trodde jag skulle dö varje gång det kom en vindpust. men jag gillar't. hösten är bra grejer.

-

idag kommer christoffer hem igen. tack för det.

sitter och äter världens godaste äpplen, känns nästan handplockade direkt från grannens trädgård. jag äter äpplen så sällan att varje gång jag gör det får jag flashbacks till mellanstadiet när man var på utflykt och alltid hade äpplen med sig. allt som fattas är friska luften, sittunderlaget och ett berg. eller möjligtvis en skog.

-

jag vägde mig nyss, har inte gjort det på två månader. är i vecka 35 och ligger på +6kg. blev helt paff. jag ser ju att jag inte har någon extra vikt någon annanstans än på magen men jag känner mig så enormt tung och allt jag ser i spegeln är en vandrande koloss, så jag var ändå inställd på minst +10kg. vet verkligen inte var alla kakor, glassar, godisbitar och bakelser som jag stoppar i mig nästintill dagligen tar vägen. jag måste ha bra gravidgener.

-

jag trodde att jag fick värkar inatt. vilket hade varit sjukt komiskt eftersom att christoffer ska till sundsvall idag och det hade spräckt alla hans planer. fast nu var det ju inte så, det visade sig bara att en väldigt full kissblåsa och halsbränna gör fasligt ont i kombination. men jag ska inte klaga, det här är andra gången sen jag blev gravid som jag behövt göra toalett på natten. finns dom som har det värre.

och klådan, jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen. ingenting hjälper, jag smörjer och smörjer och det lindrar i sisådär tio minuter. sen är det igång igen. det kliar över precis hela magen, har spridit sig ner till låren och är nu även på väg ner mot knänen. armarna kliar också. vad tusan kan det vara för något? är så himla typiskt att senast vi var hos lennart så frågade han om det kliade någon annanstans än på magen, och då hade det inte börjat. det var under kvällen som låren satte igång. inte för att han hade kunnat göra något, jag har redan tagit leverprover. utan att få något svar dock, så jag antar att det inte visade något. men jag blir galen snart. som tusen myggbett över hela kroppen. kom och klia mig någon!

-

annars är det lite ovant att bo med en katt igen. eller, det är ovant att bo med kim snarare. det märks att han inte känner igen mig längre och att han tycker det är väldigt märkligt att någon annan sover i gästrummet. inatt när jag gick på toaletten så följde han efter, tittade väldigt misstänksamt på mig och fortsatte efter mig tillbaka in i rummet. hade kim varit en vanlig katt hade han undersökt och bökat runt men nej, han sätter sig cirka en meter från sängen och bara blänger på en. hur länge som helst. lite som att han psykar en och vill att man ska bryta ihop och skrika "WHAT DO YOU WANT FROM MEEE!???" ungefär. han är sjukt dryg och töntig på alla sätt och vis men för mig är han alltid helt bedårande ändå. idag ska vi kela.

-

i helgen ska jag och christoffer vara utan varandra. han åker tidigt imorgonbitti, så jag parkerar mig hos mor & far redan ikväll. så att jag slipper vara ensam. jag orkar inte riktigt tänka på det ännu och jag tänker förneka det tills jag ska sova utan honom ikväll. sägs ju att det ska vara bra att vara utan varandra då och då men jag tror ingen av oss har klurat ut på vilket sätt det är bra att vi är ifrån varandra. det är ju inte så det ska vara.

-

om exakt tjugoåtta dagar blir jag mamma. den tjugonde oktober fick vi en tid. om ingenting skulle starta av sig själv innan, eller att jag skulle bli såpass mycket sämre att situationen blir ohållbar. men tjugoåtta dagar, förstår ni hur lite det är? hoppas mest att jag inte blir så mycket sämre än så här, så att jag faktiskt kan njuta av sista tiden det bara är jag och christoffer. den här tiden kommer aldrig igen.

äntligen kan jag börja ladda.

-

vecka 35. nu går det undan.

bebisen
bebisen väger nu omkring 2,5 kg och är c:a 47 cm lång. den här veckan har bebisens naglar definitivt nått kanten av fingrarna. vid förlossningen kan naglarna se ganska långa och spetsiga ut. bebisen riskerar inte lika mycket att riva sig själv med naglarna eftersom det är så ont om utrymme i livmodern vid det här laget.

bebisen fortsätter att bygga sina fettdepåer och blir allt knubbigare och rundare. bebisen börjar utveckla sitt eget immunförsvar.

mamman
livmoderns övre del har nu vuxit ungefär 15 cm ovanför naveln och din viktökning ligger sannolikt omkring 10,8 till 13 kg. de flesta kvinnor börjar känna sig rejält tunga och otympliga och börjar tänka “ska bebisen aldrig komma ut?”. vissa får problem med att äta och att andas djupt. det kan då vara bra att äta lite men ofta för att inte ytterligare öka sitt obehag.

livmoderhalsen kommer att börja utvidgas under de kommande veckorna för att bebisens huvud och kropp så småningom skall kunna passera ut genom förlossningskanalen. livmoderhalsen behöver vara 10 cm öppen för att bebisen skall kunna förlösas.

om det känns tungt just nu, håll ut! det är bara några få veckor kvar och alla besvär och obehag kommer snart att få sin belöning!

ja, som man kan se. det är verkligen tungt nu. förstår inte att jag fortfarande kommer upp ur soffan, sängen, toaletten osv. tar i för kung och fosterland varje gång men det går ändå utan några större problem. men det hade kunnat vara värre, tar man bort magen så har jag min gamla kropp igen. hade jag gått upp i vikt hela jag så hade jag förmodligen knappt kunnat röra mig alls.

men magen, den är verkligen stor. gigantisk i mina ögon. förstår inte riktigt hur vissa kvinnor med betydligt mindre mage än mig har större sf-mått. är det jag som inte förstår det där? jag har alltid trott stor mage = stort sf-mått. men mitt mått är inte stort på något sätt, ligger precis på kurvan. varken över eller under. märkligt.

-

vaknade med en konstig känsla i magen. jag är sällan arg, åtminstone inte utåt. lika lite som jag skrattar högt så är jag sällan arg. bara inombords. jag skrattar högt inombords och jag är arg inombords. och nu är jag arg inombords. känner mig liksom låg och allt känns bara olustigt. valet gick ju helt åt helvete faktiskt. nog för att jag dör lite av tanken att i fyra år till leva i ett samhälle där jag (och många andra) inte är välkomna, men det är inte det som gör mig mest arg i magen. det vidrigaste, absolut vidrigaste, är att vi numera har ett rasistiskt parti i riksdagen. fullkomligt, kopiöst, helt jävla jättevidrigt.

mår lite illa.

-

ungefär två nätter i veckan ser det ut så här för oss:

jag sätter mig upp på sängkanten i panik för att halsbrännan trycker upp precis all magsyra som finns och jag skriker "CHRISTOFFER! HINKEN!", varpå christoffer både vaknar och står upp på mindre än en halv sekund och springer runt som en yr höna i jakt på hinken. sen spyr jag, christoffer sköljer hinken och ger mig vatten och somnar om. jag ligger vaken i ett par timmar till och är alltså allt annat än utsövd sen.

trött på att vara gravid, det är vad jag är. imorse struntade jag och christoffer för första gången i sprutan dock, så jag fick sova vidare och ta igen mig lite. och gud vad jag längtar efter min bebis skrik på nätterna istället för mitt maginnehåll som uppenbarligen inte vill vara kvar i magen och som väcker mig hela tiden.

-

det blev ingen sömn igår heller. det ringde på dörren okristligt tidigt och utanför stod två hantverkare som skulle ockupera toaletten och köket. detta hade vi alltså inte fått någon information om alls. vi flydde, fort som bara den, ut i morgonluften och fikade istället. förvisso hur mysigt som helst men tack gode god att vår bebis fortfarande är bosatt i magen. det vore knappt hållbart med en nyföding när det springer in hantverkare i tid och otid och för oväsen.

efter fikat åkte vi vidare mot karolinska sjukhus, mitt andra hem. fick träffa en trevlig kvinna som kan det här med papper och mina rättigheter bättre än någon av oss, så nu är det i rullning. äntligen. jag började ringa runt i februari för att få rätt hjälp, men har alltså bara slussats runt åt alla håll och kanter sen dess. men nu, nu har vi äntligen träffat någon som faktiskt vill hjälpa oss med sådant som borde vara så självklart egentligen men som i dagens tider knappt går. (och det får mig att vilja skriva om valet imorgon men jag ska nog inte gå in för djupt på det, jag är inte särskillt insatt och kan inte göra mer än vad jag redan gjort, delvis röstat. och klart att man ska rösta på det som gynnar en och det som känns rätt men jag undrar bara, humaniteten och empatin verkar inte vara det som kan beskriva dom blåa och jag undrar varför NÅGON vill leva med ett sådant styre. vem som helst kan bli sjuk, vem som helst kan bli arbetslös. så nej, jag kommer aldrig någonsin rösta blått. men jag har en känsla av att det bara är att härda ut i fyra år till.)

-

en massor av småplock blev det på ikea igår. en byrå, handdukar, duschdraperi, lampor, filtar och sängkläder till bebisen, skötbädd, gossedjur. i helgen ska vi handla en spjälsäng och möjligtvis ett matbord, och idag ska jag internetshoppa på apoteket. mycket salvor, oljor och grejer som behövs. det svider i plånboken men det är lika bra att få det gjort, det kommer att behövas i vilket fall som helst och det hjälper inte att dra ut på det. kosta vad det kosta vill.

idag hade vi ett tidigt besök hos barnmorskan också. efter en kass natt med magsmärtor, halsbränna och spyattacker var jag inte alltför pigg när klockan ringde 6:30. känner mig fortfarande helt trasig. men allt såg bra ut åtminstone, både med mig och med bebisen. hon klämde och kände och huvudet är på väg neråt, fortfarande ruckbart. sen ligger han tydligen helt knasigt, med kroppen tryckt mot ena sidan, så halva min mage är så gott som "tom". han verkar trivas där, han har legat så i flera veckor. finaste lilla livet.

passade också på att fråga lite om min hemska klåda. förmodligen beror den på att min hud är såpass utspänd och sprucken, men hon tog ett blodprov för att kolla mina levervärden, mest för säkerhetsskull. för tre dagar sedan hade jag knappt några bristningar alls ovanför naveln, nu är dom nästintill en hel decimeter ovanför. det kliar så mycket att det bränner. fick allergitabletter utksrivna som tydligen ska dämpa den värsta klådan, men annars kan vi bara fortsätta med det vi redan gör. smörja, smörja, smörja. stackars mage.

mmmmmmmmmmm

Y
mm

-

snälla lilla barn, väx inte mer nu. min mage är inte gjord för att vara så här stor. bristningarna blir bara fler och fler och det kliar och svider å det grövsta, ibland vill jag nästan gråta för att jag inte vet var jag ska ta vägen. känns som att jag har rullat i en hög av brännässlor. kan knappt ha kläder på mig längre för att det gör för ont när det ligger tyg mot huden. men kläder bör man ha när man är bland folk har jag hört. sånt himla elände.

idag ska vi iallafall till ikea, så himla roligt. peppen! jag har inte varit där på flera år och det här är första gången jag ska köpa saker till ett eget hem. får se vad vi kommer hem med, en byrå är ett måste iallafall. för tillfället har vi babykläder liggandes lite överallt och jag vill tvätta allt, vika allt, sortera i lådorna. redo att alldeles snart få användas.

-

och så går vi in i vecka 34.

bebisen
din bebis längd är denna veckan ungefär 32 cm från huvud till stjärt och 46 cm totalt. den väger nu omkring 2.2kg. håret fortsätter att växa sig längre och tjockare. bebisens hårfärg kommer troligen att förändras efter förlossningen, så om den är blond finns det en chans att det mörknar senare eller vice versa.

det mesta av lanugohåret trillar av vid den här perioden, men vernixproduktionen ökar. bebisen tar kalcium från dig för att kunna bilda skelett så därför är det viktigt att du får i dig mycket kalcium, antingen genom att dricka mjölk och/eller genom kosttillskott.

om du skulle föda bebisen nu skulle den klara sig bra utanför livmodern, den största skillnaden mot ett fullgånget barn är lungornas mognad. även om lungorna i vecka 34 inte är helt färdigutvecklade så är chanserna goda att bebisen skulle klara sig utan intensivvård.

bebisen flyter inte längre omkring utan vilar på livmodern. naglarna har nu vuxit över kanten på fingrarna och bebisen kan riva sig på dem.

mamman
från naveln är det c:a 14 cm till den övre delen av din livmoder, men tänk på att detta mått kan variera från individ till individ. du ska inte oroa dig om du inte har exakt samma mått som dina gravida vänner så länge som du växer som du skall. en växande livmoder är ett tecken på att bebisen där inne växer bra.

dina braxton-hickssammandragningar tilltar i styrka och frekvens allteftersom din kropp förbereder sig för förlossningen. sammandragningarna börjar i övre delen av livmodern som blir spänd och hård för att sedan sprida sig nedåt och slappna av. många misstar de här “övningssammandragningarna” för verklilga förlossningsvärkar, men det är oftast falskt alarm. ett sätt att avgöra om det är braxton-hicks eller “verkliga” sammandragningar kan vara att gå omkring en stund. om spänningen då släpper, och om det inte gör ont så är det nästan säkert braxton-hicks du upplever.

-

ät inte middag på det sunkigaste kroghaket 20:00 en lördagskväll, bara ett tips. tror inte det finns något mer jobbigt än tanter och gubbar som är fulla. men pizzan var god.

jag tror att jag tänker gnälla. det börjar bli jobbigt det här.

1. tror jag fått en släng av foglossning, lindrigt förvisso (med tanke på hur svårt vissa kvinnor får att röra sig på grund av foglossning så kan inte detta vara så farligt, antar jag iallafall). känns som att jag ständigt har ett stort blåmärke precis mellan benen. det knakar till som sjutton i ljumskarna ibland, speciellt på nätterna när jag ska vända mig. ibland blir jag förvånad när jag tittar ner och ser att benen faktiskt sitter kvar, det låter bokstavligen som att allt knäcks itu. det är inte skönt.

2. magen är tyngre än någonsin och "låg". jag som alltid haft en väldigt "hög" och "spetsig" mage har helt plötsligt fått en väldigt rund mage som knappt får plats över låren när jag sitter längre. vill sitta bredbent som en man så att magen kan få välla ner däremellan. väldigt charmigt.

3. halsbrännan. jag har haft halsbränna förut, som ogravid, och det kan inte mäta sig med det här. det gör så jävla ont, men ibland funkar tabletterna så att jag hinner somna åtminstone. funkar dom inte så slutar det oftast med att jag spyr upp en sjö av magsyra = bara det gör att man vill dö, som tusen nålar genom halsen.

4. sprutorna. det går förvisso som en dans, men det gör så ont. christoffer tar en på mig varje morgon innan han smiter till jobbet och varje morgon är jag så himla trött och tänker att idag, idag kanske jag kan sova mig igenom detta. men medlet i sprutan kan nog väcka dom döda, det är så himla trögflytande att när det trycks in i kroppen så svider och stramar det så att det ilar ända upp till axeln. så jag ligger där och gnyr och gnäller litegrann och sen är man så gott som klarvaken. kanske bra det iochförsig.

så, det var dagens gnäll. ibland får man faktiskt. snart är det över. igår var vi förbi linda, daniel och molly och när man ser henne och inser att det är precis en sån jag har i magen så skulle man nog kunna göra detta hundra gånger. och då överdriver jag inte ens litegrann.

dance dance

man kan lugnt säga att jag inte riktigt kan se sånt här längre utan att börja både skratta och gråta hysteriskt för att jag längtar så mycket efter att ha min egna kid hos mig. som ska dansa minst lika vackert.

-

senaste månaderna har jag fått kommentarer från någon "anonym" här på bloggen, som mer än gärna påpekat hur pinsam jag är och att personen i fråga "skäms" när hon läser min blogg (för ja, jag har ju tvingat personen att klicka sig in här vareviga dag och läsa). igår när jag fick typ den femte kommentaren där det stod att jag "är så jävla patetisk" så tog jag tag i saken och började kolla upp ip-adresser, sånt som jag egentligen är alldeles för oteknisk för men som visade sig inte vara svårt alls. vem det var? en tjej jag gick gymnasiet med. en tjej som jag aldrig tyckt om, men för den delen aldrig heller tyckt illa om. vi umgicks aldrig och utbytte väl sisådär tre meningar med varandra under tre år, så jag har aldrig haft någon uppfattning om henne över huvud taget.

förstår inte vad som driver vissa personer till att göra sådant. jag menar, exakt vad får man ut av att vara elak och trycka ner någon? dessutom bakom ett "anonym", på internet, i en blogg. har man verkligen så tråkigt liv att man inte har någonting bättre för sig? är det möjligt att ha så dålig självkänsla att man bara måste vara elak mot någon annan för att själv må bättre? jag förstår verkligen inte det där, kanske för att jag aldrig skulle komma på tanken själv. kanske, kanske hade jag gjort något liknande när jag var tolv år. men nu är vi inte tolv, vi är tjugo. det är fascinerande hur personen i fråga, och andra med lika illa betéende, vågar så jävla mycket bakom en skärm och inte i verkligheten. bakom en skärm behöver man ju inte se personen i ögonen, man kan vara anonym (fast det sket sig ju, bummer), man slipper ta konsekvenserna. då är det helt plötsligt hur lätt som helst. modigt värre.

vet inte om det här handlar om avundsjuka eller vad det är frågan om. pratade om det med christoffer igår och jag sa att mitt liv är ju ingenting att vara avundsjuk på. det är långt ifrån perfekt, eller lätt, speciellt inte för tillfället. och då sa han "nej, men du har kärlek i överflöd". och det har jag. hur klyshigt det än må låta så tror jag att vi klarar allt, sålänge vi är tillsammans, jag och christoffer, hur svårt vi än har det. ibland får jag känslan av att motgångar verkligen kan sänka ett förhållande till botten, men vi har bara kommit närmare varandra. blivit starkare tillsammans. respekterar varandra och bråkar aldrig. bara finns där för varandra på alla sätt man kan. christoffer har varit mitt allt i världen sen dag ett, men nu, ja, jag vet inte. det kan inte jämföras med någonting. jag älskar honom så djupt att det inte finns några ord i världen. och kanske sticker det i folks ögon. att vi aldrig ger upp. att livet fortfarande är så fantastiskt för oss. universum är ett monster, men det har sparat dig och mig. som håkan skulle ha sagt.

och eh, som vanligt glider jag alltid in på andra spår och glömmer bort vad jag började skriva om. iallafall, jag skrev tillbaka till tjejen från min klass att jag vet att det är hon och att hon kan sluta med dumheterna. vad hon svarade? hon tog bort kommentaren och svarade inte alls. återigen: smidig tjej.

-

omtumlande dag, minst sagt. jag börjar med det finaste, trots tidig morgon och trötta ögon. hade tid på karolinska sjukhuset idag för ett tillväxtultraljud och samtal med en läkare. ultaljudet var helt underbart, sköterskan kunde inte se någonting avvikande alls. bebisen ligger inom kurvan för hur stor man ska vara den här veckan, en liten klump på 2200g. en livlig kille kunde hon konstatera, "det säger mer om hur bebisen mår än alla ultraljud i världen". så fint att höra att han mår såpass bra där inne. var dock svårt att se en profil, han låg så långt ner med huvudet, dessutom med händerna framför ansiktet. för mig räckte det med att skymta en människa och ett hjärta som slog så smälte jag. och christoffer fällde några tårar. allt kändes så himla fint och vackert och bra och vi flydde vidare mot nästa besök, till specialistläkaren. och sen har allt bara kännts så himla jobbigt.

vi har haft världens bästa läkare, lennart. idag skulle vi ha en annan då han var upptagen, en kvinna vars namn inte ens var värt att lägga på minnet. tanken idag var att bestämma oss för när ett kejsarsnitt ska göras. men nej, det var som att prata med en vägg. hon lyssnade inte på ett ord av vad vi sa, viftade bort allting och pratade hela tiden om en naturlig förlossning. jamen, titta på mig. jag sitter i en jävla rullstol som jag tillochmed är för svag för att resa mig ifrån, christoffer får lyfta mig. jag är inte i skick för att föda fram ett barn. vi och lennart har pratat om det här sen första början och jag har alltid varit öppen för en naturlig förlossning, men ju längre tiden har gått och det visat sig att jag bara har blivit så mycket sämre och så kraftlös att jag inte orkar någonting så har jag liksom inget val längre. jag tänker inte riskera att ligga där och försöka få ut ett barn jag ändå inte har någon kraft att föda fram på naturlig väg så att det hela slutar med ett akutsnitt istället. tror vi sa detta tio gånger, christoffer som lever med mig dagligen sa också att han ser med egna ögon hur mycket sämre jag blir, dag för dag. ingenting gick in hos henne. medan alla andra läkare har lyssnat på mig och hela tiden sagt att om jag känner att jag inte klarar det här så kommer ingen invända mot ett kejsarsnitt, vi har träffat lennart sen början av graviditeten och även han ser ju hur min kropp sakta men säkert har förvandlats till en geléklump. vi har gått igenom för- och nackdelar, ett kejsarsnitt är inte heller lätt. men det skonar min kropp mer. men den här kvinnan förstod ingenting, om vi om ens nämnde ordet kejsarsnitt så kom hon med ett "ja, men..." och jag kände bara att snart så börjar jag grina eller så slår jag dig, tantjävel.

lätt handfallna och lite snopna gick vi vidare mot sjuksköterskan för att få blodförtunnande preparat. karin heter hon, som förmodligen är den snällaste person jag någonsin har träffat, både jag och christoffer vill adoptera henne som mormor, eller mamma, eller bara som söt tant. hon är så rar att man bara vill krama henne. vi sa direkt att vi vill ha en ny tid, med lennart, så snart som möjligt. jag behöver ha någon som lyssnar på mig. jag känner mig så himla skör i både kroppen och psyket just nu att det gör så himla mycket att bara känna att man har stöd någonstans ifrån. fick en telefontid med lennart om en vecka och ett nytt besök om två veckor, hoppas på bättre resultat då.

sen vet jag inte vad som hände. jag var nog smått skärrad efter läkarbesöket, arg, ledsen och hormonell (världens sämsta kombination) att när hon sa att jag skulle ta sprutan själv i magen (där jag redan är så sjukt öm) så bara brast det. jag började störtgråta och det slutade inte, tårarna visste inga gränser och jag skämdes så himla mycket. jag kan lätt sitta och gråta hemma till typ oprah winfrey show eller extreme home makeover, men gråta för att jag är ledsen gör jag i princip aldrig, och ännu mindre bland folk. enda gångerna jag gör det är när det är riktigt överfullt känslomässigt, när allt blir för mycket och väller över. så där satt jag och gömde mitt gråtansikte i händerna och ville mest bara sjunka genom jorden. christoffer kramade mig och karin höll min hand och jag kände mig som en femåring ungefär. lyckades ordna så att christoffer får ta sprutorna istället, i mina små kärlekshandtag (enda stället där det faktiskt går att "nypa tag" på mig). vet inte varför jag reagerade så här, jag är inte ett dugg spruträdd. fick bara panik över att jag skulle ta sprutan själv och dessutom råkar jag veta att sörjan i dom där sprutorna gör jävligt ont, själva medlet som tunnar ut blodet. och det gjorde det. men hellre lite ont än en blodpropp. det ska nog gå bra det här, after all. mindre bra var att skiten nästan kostade tusen kronor och vi får leva på hö resten av månaden. igen, tack försäkringskassan, tack så mycket.

-

vecka 33 idag.

bebisen
nu väger bebisen c:a 2 kg och mäter totalt omkring 45 cm från topp till tå.

förutom att gråta så kan nu bebisen göra allt som en nyfödd 40 veckors bebis kan. det börjar bli trångt om utrymme inne i livemodern, men bebisen kan fortfarande sparka och röra sig. den sover mycket under den här perioden, precis som en nyfödd bebis. ögonen rör sig under rem-sömnen, och forskarna tror att fostret drömmer livfullt inne i livmodern.

när bebisen är vaken så använder den sina sinnen; den lär sig alltmedan den lyssnar och känner. bebisen har sannolikt valt en förlossningsposition nu och ligger antingen med huvudet nedåt eller uppåt (sätesbjudning). när barnmorskan känner på din mage så kan hon känna hur barnet ligger och eventuellt försöka vända det om det ligger med stjärten först.

om bebisen föds denna veckan så är lungorna sannolikt starka nog att fungera utan hjälp, men den kan ändå behöva vård av specialisttränade läkare och sköterskor.

ögonen är öppna under vakenperioderna och färgen på dem är vanligen blå, oberoende av vad den permanenta färgen senare kommer att bli, då pigmenteringen inte är färdigutvecklad. den slutliga pigmenteringen kräver att ögonen utsätts för ljus och sker vanligen inom några veckor från förlossningen.

mamman
din livmoder befinner sig nu c:a 15 cm ovanför din navel. din viktökning ligger förmodligen mellan 10-13 kg. under de sista veckorna upplever många att de behöver kissa oftare. livmodern trycker på urinblåsan och kan göra att du behöver gå på toaletten ofta. sin livmoder har blivit c:a 500 gånger större än den var innan du blev gravid!

produktionen av röda blodkroppar har nu börjat komma ikapp och blodbristen och andfåddheten som du kanske upplevde tidigare börjar avtaga under den här perioden.

early grave

jag är så trött. har nog vaknat tjugo gånger inatt och bara krälat runt utan att få någon ro i kroppen överhuvudtaget. och ändå, ändå kan jag inte sova vidare när christoffer åker till jobbet. hur trött jag än är så blir jag klarvaken så fort han stänger dörren efter sig, det går liksom inte att sova utan honom just nu och det är lite besvärligt. speciellt när jag är i sånt himla stort behov av att sova middag för att ta igen sömnen jag förlorade under natten, men det går inte. jag somnar inte. och samtidigt som att det är rätt så jobbigt så tror jag att det är så himla bra. att jag "vänjer" mig vid att vara trött. jag har sovit oförskämt bra under hela graviditeten, så jag ska nog inte gnälla.

och, ni som känner mig, ni vet hur kräsen jag är när det gäller ungefär allting. mat, kläder, människor, musik. det är liksom aldrig någon idé att försöka få mig att gilla någon låt för jag kommer inte gilla den ändå. men den här, den är så fin att jag vill kissa på mig av välbehag. hörde den för första gången någongång i våras/somras, när jag satt här i godan ro och tjockade på mig. har lyssnat resten av hans låtar och dessvärre var det värdelöst. synd med en så underbar röst. men, den här är det finaste på länge så lyssna, lyssna vetja!

och hösten är på intågande och jag njuter som bara den. att få frysa när man ska sova, lägga sig under ett svalt täcke och frysa lite till, men med en varm sambo som fixar biffen. raggsockor, halsdukar, vantar. det bästa jag vet. tyvärr har jag inte mycket att värma mig med under dagarna, inte ens christoffers tröjor går att få igen längre. stod och inspekterade min kropp igår, en kropp som jag inte längre känner igen och kunde inte låta bli att skratta vid synen av hur bisarrt det faktiskt ser ut. men himla fint ändå. jag har några veckor kvar och jag undrar verkligen hur magen ska kunna bli större, den är på bristningsgränsen. (och ursäkta morgonfrillan och tröttansiktet, kolla magen istället!)

-

- DÄ LUKTAR GOTT!
- VA BRA!

christoffer lagar mat, jag uppmuntrar.
gud vad jag jämt är hungrig.

-

nu är det september. nästa månad blir jag mamma. känns helt overkligt, och ännu mer när man lägger fram det på det viset. bebisen är beräknad att komma i slutet av oktober, men enligt läkaren på specialistmödravården är dom öppna för att sätta igång det hela tidigare, mest för att skona mig och min kropp. inte mig emot. så, i början eller mitten av nästa månad kanske han är här. oh jebus. hela september månad lär gå åt att måla och fixas här inne. inte alltför mycket som måste införskaffas till bebisen heller, spjälsäng och bilbarnstol är det enda "stora" som är kvar. sen är det sånt där smått vi kommer glömma bort och komma på med tiden om jag känner oss rätt. som nappar, febertermometer, sängkläder... blöjhink. och tusen saker till. som sagt, jag tror vi kommer att komma på en massor som vi behöver när han väl är här. det är så svårt att veta innan.

jag har börjat sova oroligt. jag vaknar många gånger varje natt, med värk lite här och där och måste vända mig, vilket inte är det lättaste längre. det har blivit en hel procedur att vända sig från sidan till rygg och tvärtom. benen känns bortdomnade, ryggen är stel, jag måste "hålla i" magen för annars känns det som den ska flyga all världens väg. jag stönar, ojar och ajar mig och råkar såklart väcka christoffer varje gång. kanske är bra dock, jag har en känsla av att vi kommer få avbrutna nätter och dålig sömn i många år framöver.

sen har försäkringskassan äntligen beslutat att jag får vara sjukskriven. bra kan det tyckas, bortsett från att dom har beslutat att jag får vara sjukskriven UTAN inkomst. fint att dom är humana. sen ringde jag om nya papper för ungefär en månad sedan som dom skulle "skicka direkt", men jag har inte sett röken av dom. idag tar jag upp striden igen, lär väl hamna på plats fyrahundrafemtio i kön igen. sånt är också fascinerande, att dom kan vara hur sena som helst utan konsekvenser men gud förbjude att DU skickar in ett papper en timme för sent. jag blir så less.