-

omtumlande dag, minst sagt. jag börjar med det finaste, trots tidig morgon och trötta ögon. hade tid på karolinska sjukhuset idag för ett tillväxtultraljud och samtal med en läkare. ultaljudet var helt underbart, sköterskan kunde inte se någonting avvikande alls. bebisen ligger inom kurvan för hur stor man ska vara den här veckan, en liten klump på 2200g. en livlig kille kunde hon konstatera, "det säger mer om hur bebisen mår än alla ultraljud i världen". så fint att höra att han mår såpass bra där inne. var dock svårt att se en profil, han låg så långt ner med huvudet, dessutom med händerna framför ansiktet. för mig räckte det med att skymta en människa och ett hjärta som slog så smälte jag. och christoffer fällde några tårar. allt kändes så himla fint och vackert och bra och vi flydde vidare mot nästa besök, till specialistläkaren. och sen har allt bara kännts så himla jobbigt.

vi har haft världens bästa läkare, lennart. idag skulle vi ha en annan då han var upptagen, en kvinna vars namn inte ens var värt att lägga på minnet. tanken idag var att bestämma oss för när ett kejsarsnitt ska göras. men nej, det var som att prata med en vägg. hon lyssnade inte på ett ord av vad vi sa, viftade bort allting och pratade hela tiden om en naturlig förlossning. jamen, titta på mig. jag sitter i en jävla rullstol som jag tillochmed är för svag för att resa mig ifrån, christoffer får lyfta mig. jag är inte i skick för att föda fram ett barn. vi och lennart har pratat om det här sen första början och jag har alltid varit öppen för en naturlig förlossning, men ju längre tiden har gått och det visat sig att jag bara har blivit så mycket sämre och så kraftlös att jag inte orkar någonting så har jag liksom inget val längre. jag tänker inte riskera att ligga där och försöka få ut ett barn jag ändå inte har någon kraft att föda fram på naturlig väg så att det hela slutar med ett akutsnitt istället. tror vi sa detta tio gånger, christoffer som lever med mig dagligen sa också att han ser med egna ögon hur mycket sämre jag blir, dag för dag. ingenting gick in hos henne. medan alla andra läkare har lyssnat på mig och hela tiden sagt att om jag känner att jag inte klarar det här så kommer ingen invända mot ett kejsarsnitt, vi har träffat lennart sen början av graviditeten och även han ser ju hur min kropp sakta men säkert har förvandlats till en geléklump. vi har gått igenom för- och nackdelar, ett kejsarsnitt är inte heller lätt. men det skonar min kropp mer. men den här kvinnan förstod ingenting, om vi om ens nämnde ordet kejsarsnitt så kom hon med ett "ja, men..." och jag kände bara att snart så börjar jag grina eller så slår jag dig, tantjävel.

lätt handfallna och lite snopna gick vi vidare mot sjuksköterskan för att få blodförtunnande preparat. karin heter hon, som förmodligen är den snällaste person jag någonsin har träffat, både jag och christoffer vill adoptera henne som mormor, eller mamma, eller bara som söt tant. hon är så rar att man bara vill krama henne. vi sa direkt att vi vill ha en ny tid, med lennart, så snart som möjligt. jag behöver ha någon som lyssnar på mig. jag känner mig så himla skör i både kroppen och psyket just nu att det gör så himla mycket att bara känna att man har stöd någonstans ifrån. fick en telefontid med lennart om en vecka och ett nytt besök om två veckor, hoppas på bättre resultat då.

sen vet jag inte vad som hände. jag var nog smått skärrad efter läkarbesöket, arg, ledsen och hormonell (världens sämsta kombination) att när hon sa att jag skulle ta sprutan själv i magen (där jag redan är så sjukt öm) så bara brast det. jag började störtgråta och det slutade inte, tårarna visste inga gränser och jag skämdes så himla mycket. jag kan lätt sitta och gråta hemma till typ oprah winfrey show eller extreme home makeover, men gråta för att jag är ledsen gör jag i princip aldrig, och ännu mindre bland folk. enda gångerna jag gör det är när det är riktigt överfullt känslomässigt, när allt blir för mycket och väller över. så där satt jag och gömde mitt gråtansikte i händerna och ville mest bara sjunka genom jorden. christoffer kramade mig och karin höll min hand och jag kände mig som en femåring ungefär. lyckades ordna så att christoffer får ta sprutorna istället, i mina små kärlekshandtag (enda stället där det faktiskt går att "nypa tag" på mig). vet inte varför jag reagerade så här, jag är inte ett dugg spruträdd. fick bara panik över att jag skulle ta sprutan själv och dessutom råkar jag veta att sörjan i dom där sprutorna gör jävligt ont, själva medlet som tunnar ut blodet. och det gjorde det. men hellre lite ont än en blodpropp. det ska nog gå bra det här, after all. mindre bra var att skiten nästan kostade tusen kronor och vi får leva på hö resten av månaden. igen, tack försäkringskassan, tack så mycket.