det är nog slutbadat för min del nu. och det är ju bara så himla tråkigt. jag älskar att bada, när man är trött och slut i kroppen finns det inget bättre än att sjunka ner. men, med en sjukdom där hjärtrusning är en del av vardagen till att dessutom vara gravid och få ännu mer hjärtrusning så är det nog ingen bra idé. igår kom jag knappt varken upp eller ur badkaret och hela kroppen darrade. tillsist gick det, med en puls som dundrade och skrek i hela kroppen.
det är väldigt tudelade känslor att vara gravid när man har en kronisk sjukdom. benen är svagare och stelare, jag vinglar runt som om jag druckit alldeles för mycket vuxendricka, har ont och värk hela tiden och uppförsbackar är mina ovänner ännu mer nu än förut. benen viker sig lättare än förut och christoffer får håva upp mig när jag ligger på asfalten och sprattlar. det är fruktansvärt jobbigt att känna hur en redan svag kropp blir svagare. och jag får tankar som, blir det bra sen igen, när barnet är ute? neurologiska sjukdomar brukar vara pest och pina under en graviditet men brukar allt som oftast gå tillbaka till sitt normala tillstånd sen. men tankarna snurrar ändå, hela tiden. kommer jag bli en bra mamma? kommer folk tro att jag är full när jag går med barnvagnen bara för att benen är ostadiga? hur kommer min kropp reagera på mindre sömn? det är så många frågor och så mycket jag är rädd för och så mycket jag är lycklig över, på samma gång. man vill ju vara den bästa man bara kan för sitt barn. och jag är rädd att jag inte kommer känna mig tillräcklig. men samtidigt, jag kommer kanske inte klara av att hänga på lekplatser hela dagarna eller göra skogsvandringar men när mitt barn fyller tjugo ska jag ha sett till att hon eller han kan säga att sin mamma alltid funnits där och ställt upp. alltid gjort sitt bästa och aldrig gett upp. men det är nog okej att vara rädd ändå. det är nog alla blivande föräldrar. livet blev inte som jag tänkt mig, hade jag fått välja hade jag såklart aldrig blivit sjuk men kanske hade jag inte varit samma person då heller. så nej, livet blev inte som jag tänkt mig men det behöver inte betyda att det blev dåligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tänkte på det när du gick ut med att du var gravid.. Måtte det gå bra med dina svaga ben.. Visst det är säkert grymt jobbigt för dig, och även om du inte kommer hänga i lekparkerna hela dagarna så betyder ju inte det att du blir en dålig mamma!
SvaraRaderaHuvudsaken är att du finns där i vått och torrt och det är jag övertygad om att du kommer göra
jag tycker det är så fint, det här inlägget liksom lyser av hopp. jag är själv inte 100% frisk i kroppen, är sedan 9 år tillbaka stelopererad efter att ha haft enorma besvär med skolios. särskilt rörlig kommer jag aldrig att bli, så man kan ju undra hur det kommer se ut på lekplatsen egentligen... men det är som du säger: bara för att det inte blev som man tänkt sig så behöver det inte bli dåligt. vi kommer att kunna finnas där för våra barn på andra sätt. och jag är övertygad om att du kommer att bli en jättefin mamma, även om jag inte känner dig. det bara märks.
SvaraRaderaLille Frank eller lilla Iris får väl hänga med moster i lekparken istället :)
SvaraRaderaSå fint skriver så jag nästan ryser i hela kroppen. Jag är fullt övertygad om att du kommer att bli en underbar mamma. <3
SvaraRaderaÅh, du kommer bli den bästa mamman det är jag säker på! jag tycker du är hur tuff och bra som helst och därför kommer du klara allt galant! :)
SvaraRaderamaria m: <3 <3 <3 miss you!
SvaraRadera