-

lite framåttung kan man säga ja. är väldigt fascinerad över att jag ens kan stå upprätt, eller fortfarande kommer upp från soffan, magen är ungefär lika tung som den ser ut. börjar tro att det är en stor bebis där i. när jag går får jag liksom tänka på att hela tiden sträcka på mig och när jag sitter ner sjunker jag ofta ihop till en liten hög för att det är så tungt. nej, jag tycker det räcker nu. mage, sluta väx. om du håller dig i den här storleken resterande delen av graviditeten ska jag nog kunna förlåta dig sen. än så länge är jag åtminstone lite mobil.

fast det värsta är inte att bli stor, det är trots allt bara tillfälligt. det värsta är alla miljarder bristningar jag börjar få, jag är mer randig än hudfärgad nu. huden töjs ut som aldrig förr och det kliar och svider. och det är hemskt fult, åtminstone när bristningarna är blåa. håller alla tummar och tår att dom bleks sen. (åh, vilka problem jag haaar.)

men någonting jag ska vara tacksam över är att jag förmodligen kommit så lindrigt undan jag kan. jag och christoffer har kommit fram till att hade jag inte haft min sjukdom sen innan hade jag mått toppen nu. jag har inga graviditetskrämpor direkt, mer än att det är tungt såklart. jag har ändå inte gått upp mycket i vikt och jag har klarat mig rätt skapligt från foglossning. mer kan jag nog inte be om. det var värre förut, när jag började växa. nu känner jag knappt av det alls, förutom när jag vänder mig i sängen. då smäller det till mellan benen och det känns som att dom går av ungefär. men det är inte ens någonting jag tänker gnälla över, värre hade det kunnat vara.

nu - nudlar.