-

vilket antiklimax. det blir ingen lägenhet. eller ja, åtminstone inte där vi ville och då känner vi att vi hellre bor kvar här. vi vill inte komma ut ur solna, och det gör vi om vi flyttar någon annanstans nu. i februari har vi "rätt" till att söka lägenhet igen och det går ju, faktiskt, att bo kvar här tills dess. med lite färgändringar och renoveringar kan det bli väldigt hemtrevligt här också. men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är arg och besviken. jag vågade aldrig ta ut lyckan helt i förskott, och kanske gör det att jag inte känner mig chockat besviken. men besviken, det är jag.

jag förstår mig inte på människor. nu har den här kvinnan i fråga, som vi skulle byta med, fuckat upp det för oss TVÅ gånger. vi har till och med skämtat om att "drar hon sig ur en gång till är hon nog den ondaste på denna jord". för det hade varit så befängt. så gör väl ingen? eller? hon vet att vi ska ha barn, hon vet att vi kör med rena kort. då förväntar man sig liksom att den andra också gör det. när hon senast i förrgår ringer och vill ha det här, det här och det här fixat och till och med får christoffer att gå ned till självaste huvudkontoret och prata med ansvariga för att få till det att byta så tidigt som möjligt, precis som hon ville. han har skött papper, pratat med människor till höger och vänster och gjort precis allt. så har hon mage att komma med ett "oj nej hoppsan jag har ändrat mig igen" ungefär, inte ens två dagar senare. människor slutar aldrig förvåna mig. hoppas hon plågas av dåligt samvete.

men det mest irriterande i det hela att det hade kunnat vara ordnat för så, så längesen. så fort vi visste att ett litet frö flyttat in i min mage så sökte vi lägenheter. med krav på BOTTENVÅNING eller HISS. det var liksom krav numero uno, speciellt nu med en bebis och en barnvagn. fick erbjudanden direkt och det vi ser då, när vi går och kollar, är att det är spiraltrappor. alltså trappor knappt christoffer skulle orka gå i, ännu mindre jag. vi ringer då och säger att vi hade krav på hiss eller bottenvåning vilket har framgått tydligt, och sen dess har ingenting hänt. mer än att dom sagt saker i stil med att det är deras fel, det är dom som klantat sig, men kan ingenting göra och att vi inte får söka lägenheter inom signalisten förrän om ett år, delvis februari 2011. så det är alltså så det är, till februari måste vi bo här. och det går, det är inte det. vi har tak över huvudet, mat och sovplats. det är ett i-landsproblem, det hör jag själv. men det känns ändå surt att bli illa behandlade av precis alla vi stöter på, yrkesmänniskor och privatpersoner.

det här med bostadsmarknad. aldrig kunde jag tro att det var så krångligt.