07 min bästa vän

det finns ju dom som kommer att finnas i hjärtat för alltid även om man har glidit ifrån varandra med tidens gång. det betyder inte att man inte tänker på dom nästintill dagligen och när man väl möts så är det som det alltid har varit. därför gillar jag inte riktigt att rangordna. jag har alltid haft väldigt svårt att komma nära folk, alltid varit distanserad och lite avståndstagande så dom som ändå har lyckats att ta sig förbi allt det har lyckats med någonting som inte många har. ni går att räkna på en hand.

linnea
min bästa vän från att vi var ett år till... ja, på något vis kommer hon alltid att vara min bästis linnea. vi hörs ibland och ses ibland och när vi väl gör det så är det som att ingenting någonsin har förändrats. på dagis lekte vi alltid en påhittad lek i rutchkanan som gick ut på att en av oss var barn och en av oss var mamma, barnet höll på att ramla ner från rutchkanan och ropade på sin mamma efter hjälp, varpå mamman kom och puttade ner barnet. helt logiskt. i skolan kunde vi spendera timtal på bänkarna vid ingången och prata, vi gjorde bröst och penisar på pepparkaksgubbarna på hemkunskapen så att birgitta blev upprörd, vi hade många fina stunder med mitt alterego cp-charlotte (som tappade hjärnan ibland och blev galen), här är ragnar i ragnars fantasi och listan kan göras lång. vi kunde umgås hela dagarna och ändå var vi tvugna att prata i telefonen när vi kom hem. oskiljaktiga.

ida
vi lärde känna varandra för snart fem år sedan, genom linnea. en vänskap som kom smygande, från att ha varit trevande och försiktigt till att sedan explodera. sommaren 'o6 spenderade jag hemma hos ida i örnsköldsvik och det är en av mina bästa somrar någonsin. gatufesten där vi fick hälsa på jeppson, "jag är lik jättepappa", piercingdebut, alias, såpbubblor ur pippifåglar (fråga mig inte...). en av dom snällaste och finaste människor jag någonsin har mött.

och jag sa ju att jag inte gillar att rangordna och det gör jag egentligen inte heller, men det finns alltid någon som betyder lite mer. och hon kommer här;

madeleine
fina, fina, fina tjej. jag och madeleine har egentligen ingenting gemensamt (förutom våra tjusiga namn!) och vill helt olika saker i livet. men det som gör att det fungerar och klaffar så bra är nog för att båda är väldigt bra att acceptera varandras livsval och kan göra det till någonting roligt istället, vi har alltid någonting att diskutera och alltid någon att utbyta åsikter med (hej pensionärsliv!). madeleine är väldigt målmedveten och när hon vill någonting så satsar hon fullt ut. i skrivande stund utbildar hon sig till präst medan jag sitter här och inte alls vet vad jag vill med mitt liv rent yrkesmässigt.

madeleine och jag träffades i ettan på gymnasiet. jag minns än idag var hon satt första dagen, men jag minns inte vårt första hej eller när vänskapen tog fart på riktigt, men en händelse minns jag väldigt tydligt. det var en av dom första dagarna i skolan och vi skulle ha en rundtur så vi fick se alla lokaler. tillsist skulle vi vidare till våningen ovanför, och medan min klass tog trapporna så fick jag ta hissen, en hiss som vägrade komma. så där stod jag, svor och blev stressad över att behöva leta reda på en klass på ett ställe där jag inte hittade någonstans. men när jag väl kom upp till rätt våning så stod madeleine där och väntade på mig. jag kan inte minnas att vi hade pratat någonting alls innan det, men det är sån madeleine är. det är sånt madeleine gör. hon är så fruktansvärt snäll och godhjärtad på alla sätt och vis.

sen följde tre år där vi umgicks nästintill varje dag, sålänge inte någon av oss var sjuk för då var den andra hemma också. alla gånger vi skrattade så vi dog, alla gånger vi sa till lärarna att vi skulle jobba i fiket vilket vi inte alls gjorde. vi satt möjligtvis i fiket men vi var så förfärligt bra på att prata och äta hans-kaka istället så mycket pluggande blev det sällan av. madeleine är bäst i världen och därför är hon även gudmor till mitt barn.