när broar till tryggheten bränns

det är svårt att förlora en liten bit av sig själv. även om nästan alla dagar känns bra så finns det ändå där, det som gör så ont och det man undviker till allra största grad att tänka på. man undviker det så mycket att man tillslut lever som att det inte finns, tills man inser att man inte tittar på sin reflektion i skyltfönstrerna för att personen man ser där inte är den man är inuti. att man slutat titta på folk och undviker deras blickar, trots att man vet att dom tittar. men tittar man inte tillbaka kan man låtsas som att man är en i mängden, osynlig och tråkig och som alla andra och gud vad jag skulle vilja vara det. bara för en dag eller så. när man inser att anledningen till att man tackar nej till olika sorters bjudningar inte är för att man inte vill, utan för att man inte vill vara till besvär.

jag tycker ändå att jag har tagit det bra, det här med att förlora sin fysiska hälsa. jag har tagit det så mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. men jag är också bra på att låta bli att känna efter. det bubblar ju i mig, alla möjliga känslor. ilska och vrede över att det är orättvist och varför, varför, varför just jag av alla människor och inte någon annan och VARFÖR, sorg över att jag redan missat så mycket med mitt barn, sorg över att jag ibland inte vill göra mer än att ta en kort promenad men vet att det kan ta dagar innan det finns möjlighet till det. kanske veckor tillochmed. maktlöshet, hopplöshet. tacksamhet över att det hade kunnat vara så mycket värre. lycka över att jag har jordens finaste familj.

christoffer tycker att jag ska gå och börja prata med någon, bara för att få utlopp för allting som jag håller inne. men jag är så rädd för att öppna upp, rädd att jag ska börja gråta. rädd att jag inte kommer kunna sluta om jag väl börjar.