ensam är stark

åh, tiden, gå lite långsammare nu. redan november och jag hänger inte med. idag har jag haft min första dag ensam med frank och det är ett projekt för sig när man har en kropp som knappt vill fungera. det är nog mitt enda bekymmer just nu och det enda som tynger mig något oerhört. att jag vill bli bra, och det nu, på en gång. fastän jag vet att det kommer krävas månader av rehabilitering. styrkan och balansen är som bortblåst, det enda som har blivit lättare sen magen försvann är att lyfta fötterna. och det är ju en fördel om man ska ta sig framåt. så jag kämpar på, sakta men säkert. går några steg varje dag här inne, stretchar och tränar i den mån jag orkar. att jag missade franks första barnvagnspromenad smärtar i hjärtat men någon vacker dag ska jag också orka ta en promenad med honom. ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för madeleine.

hur som helst har allting gått strålande. mat, blöjbyte och gos och sen är han nöjd. vi har som sagt fått världens snällaste barn och då är det inte särskillt svårt att vara mamma. vem vet vad som kommer, jag tänker leva i nuet och njuta av stunden.

-

igår hade vi finbesök av erik och petra också. bilder får tala.