för det är bara så det är

idag blir det jag och frank för hela slanten. christoffer ska ut och iväg en sväng efter jobbet och äta litegrann. han fick så dåligt samvete att han kom hem med en påse igår med allt som jag tycker om. chokladbollar, brownies, gorbys, läsk och andra nyttigheter som tillhör kostcirkeln. dessutom har vi gårdagens fantastiska gryta som står och väntar på mig i kylskåpet och ja, som ni hör, jag kommer förmodligen gå och föräta hela dagen.

och det är märkligt, appropå ingenting, vad det är som gör att man klickar med vissa och med andra inte alls. jag har lite svårt med det där, även om det har blivit bättre sen jag fick frank. sen han kom har jag fått mycket bättre självförtroende (och framförallt blivit lyckligare) och känner mig sällan till besvär eller att jag är i vägen lika mycket som jag gjorde förut. jag har aldrig varit så att jag ogillar människor, men det har krävts väldigt mycket för att jag ska kunna kalla någon för vän. mest är det mitt fel, att jag oftast är så långsam på att våga öppna mig och slappna av. men står man bara ut med min awkwardness så släpper det tillslut. och som sagt har det blivit bättre, nu sätter jag mig inte lika ofta i ett hörn och låter andra sköta snacket. jag pratar fortfarande inte överdrivet mycket om jag inte har något vettigt att säga, men det är nog bara sådan jag är. tystlåten och observant. men jag är för första gången inte rädd för att ta plats. och det är så fantastiskt skönt.

och, ibland, så klickar man ju bara på en gång. just nu längtar jag tills sandra, jesper och vide är i stockholm igen. det är så märkligt, det där, att knappt känna varandra men ändå veta att man är av samma skrot och korn. det var längesen jag hade den känslan.