försäkringskassan

pratade med min läkare idag som kämpar mot försäkringskassan för mig. (jag vet, det här måste vara så himla ointressant men härvan med försäkringskassan tar upp mycket av mina tankar.) hon är en tuff kvinna på många vis och slog nog huvudet på spiken när hon sa "men herregud, du har en medfödd kronisk neurologisk sjukdom. vad är det som dom inte förstår med det här?" det är en gåta, vill jag lova. hon skrev ytterligare ett läkarintyg och jag hoppas innerligt att det är det sista. både för att jag ska få någon slags ro i själen och kunna fokusera på mig och min egen hälsa, men också för franks skull. jag kan göra mycket, men inte allt. långpromenader är inte att tänka på just nu. och snart är han i en ålder när han måste få titta på och upptäcka. utvecklas och lära sig. och då måste det här ha gått igenom, det bara måste. så att christoffer kan vara hemma medan jag rehabiliteras och blir bättre. som det borde ha varit från första början.

sen avslutade hon samtalet med; "jag åker tyvärr bort i några månader nu och jobbar i afrika, men jag vill att du ska veta att du är en fantastisk person med så mycket kraft och så mycket styrka." och jag blev så rörd. egentligen så vet jag ju redan det där, inom mig, och christoffer påminner mig ständigt om att JAG KAN. men det känns fint att någon som bara fått ett första och ett andra intryck av mig också har sett det. att mitt ständiga försöka-tänka-positivt-och-aldrig-ge-upp-tänkande lyser igenom, på något vis åtminstone. för det är ju så faktiskt. hur klyshigt det än låter så; jag tänker göra mitt liv till det bästa jag bara kan. jag vägrar slösa mitt enda liv åt att aldrig våga eller att ständigt älta. det vore slöseri med tid.

och min frank har feber efter dagens sprutor, har sovit i sex timmar.
mitt stackars hjärtegryn.