söndag

ibland förstår jag inte riktigt hur det är tänkt att man ska klara av att vara förälder. hur NÅGON klarar av att vara förälder utan att brytas sönder och samman eller bli mentalt störd. frank drömde nyss någonting läskigt och hans skrik var nog det mest hjärtskärande jag någonsin hört hittills, det var ren och skär skräck i hans skrik. christoffer började gråta och jag låg här och dog inombords. tuffa föräldrar, jomenvisst. och jag ligger redan och tänker på hur jag ska våga lämna honom på dagis en vacker dag. tänk om något av dom andra barnen är elaka mot honom? tänk om han tror att vi inte kommer tillbaka? jag försöker låta bli att tänka på det. intalar mig själv att den dagen aldrig kommer att komma.

och någonstans i det hela kan jag inte ens föreställa mig vilket rent helvete mina föräldrar måste ha haft, med mig, om dom känner i närheten av det jag känner för frank, för mig. jag har råkat ut för dom mest märkliga saker och jag tror det knappt har gått en dag i mitt liv som dom inte har kännt någon form av oro. när jag helt plötsligt blev förlamad när jag var liten (inflammation i ryggmärgen) och bodde på sjukhus i tre månader, eller när jag stelopererade min rygg och två av dom större riskerna var förlamning eller döden. eller när jag blev behandlad som en försökskanin av sjukvården i många år, nästintill hela min barndom, och gjorde plågsamma tester flera gånger om till ingen nytta alls. jag förstår inte hur dom klarade det. jag klarade det för att jag var tvungen, men jag kan inte för mitt liv förstå hur dom klarade det med psyket i behåll.

jag har en nyfunnen sympati för mina föräldrar, kan man säga.
(och håll dig frisk frank.)