camilla

jag har kommit underfund med varför jag missat bussen så ofta på senaste tiden, de har tydligen ändrat tiderna med en kvart, upptäckte jag idag, sisådär tre månader för sent. jag vet inte hur många gånger jag har stått och svurit och frusit för mig själv på mornarna. nog för att hässelbybussarna är dåliga på att passa tider men det har varit lite väl mycket, som sagt. idag missade jag alltså bussen igen och det är fascinerande hur en kvart kan kännas så lång, jag kunde inte stå still och funderade på att lägga mig och dö ungefär. fem-minuters-sittningen i barkaby var också en pärs, jag är en överpunktlig människa och när jag liksom inser att nu blir jag försenad så får jag lite panik och en smula hjärtklappning. hur som helst kom jag fram efter vad som kändes som en halv evighet och lyssnade på en föreläsning med stanley sjöberg. det var lagom intressant och lagom avslappnande. slutade med att jag har en stor inlämning + ett prov jag inte hade någon aning om (seriously, lägg upp information på schoolsoft någongång...) till på fredag. jag tackar jag.

& så sprang jag på camilla på vägen hem och hann byta några ord. min barndom kan beskrivas med ett ord; camilla. vi bodde grannar och var oskiljaktiga i flera år. jag kan fortfarande hennes telefonnummer fastän jag inte har ringt henne på sju år, och nu är vi snart nitton och tjugo år och precis så olika man kan vara. men jag minns fortfarande hur vi ropade på varandra från balkongerna så att vi kunde sitta och prata, eller hur jag kröp till henne mellan husen över asfalten när jag hade brytit benet. alla övernattningar och hur vi mer eller mindre snodde en katt.

nu är vi nästintill främlingar för varandra men det känns alltid lika bra att utbyta ett hej eller ett hur är det några gånger per år, när man minst anar det och trots att vi inte vet någonting längre så vet vi fortfarande allt. det försvinner nog aldrig.