love like you never been hurt

jag tror att jag är på väg att resa mig nu. så här tillfreds har jag inte kännt mig på länge. dåliga tider kommer säkert tillbaka, kanske redan imorgon, men det värsta är nog över. jag tror verkligen det nu. det är ju inte det här jag vill ha, jag vill ha det vi hade i somras. nu känner jag mig bara otillräcklig och ja, ingen vill väl känna sig så, så jag förstår inte riktigt vad det är jag har saknat, eller saknar. han är den finaste jag vet och förmodligen den som kommer betyda mest för mig under en lång tid framöver, men det är inte det här jag vill ha. och det är väl inte konstigt egentligen, att jag längtar efter någonting mer. och även om jag inte är redo att hitta det än så ska jag inte neka det om det dyker upp, det har jag gjort för länge nu. jag har ju egentligen ingenting att lämna. men det känns som att jag har någonting att lägga bakom mig. jag kan inte vara någonting annat än mig själv och det räckte inte, då kan jag inte riktigt göra någonting mer.

jag hoppas att det är över nu. och att jag kan fortsätta ha ångestvridna skratt invärtes istället för att gråta. sorg som sorg, men det är alltid trevligare att skratta. tillochmed när man skrattar åt eländet.