klockan är omänskligt tidigt och jag är omänskligt trött och jag har omänskligt ont i höfterna. det är jobbigt att ha så ont någonstans och inte veta vad man har gjort. först benen, nu höfterna. sitter och funderar på om jag har slagit i någonstans under de senaste tre dagarna, men nej, inte ens lite. jag ska hur som helst dra mig mot tunnelbanan - kanske det mest deprimerade stället som finns så här tidigt på morgonen, man känner verkligen hur ångesten luktar så fort "se upp för dörrarna, dörrarna stängs" har sagt sitt. ingen är nog särskillt livsglad 5:00 - 6:00 på morgonen, det är nog bara så. det är massor av dimma ute också, en perfekt dag att bli påkörd av en cyklist!
och så måste jag bara nämna att 'familjen annorlunda' som går på måndagar ger mig ont i magen. det känns helt ofattbart att man orkar med det där VARJE DAG. att aldrig få vara ensam, alltid den ständiga ljudnivån och ja, fy fan. vad folk ställer till det för sig. och det där paret med tio barn som pratar så himla tillgjort med varandra, ungefär som när jag pratar med kim. 'hej pluttsötissötnosensnutt, har du haft en bra dag? awww du är så pöööt! och fiiin! gulle va!' - jag menar, jag pratar inte ens så där när jag är nykär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar