man blir trött efter 2,5 tunnelbaneresa per dag, speciellt när man måste ut 6:00 på morgonen. oh my. pärs. egentligen alldeles för få timmars sömn och en lång dag, vilket resulterade i att jag somnade hela resan hem, halvt hängandes på en axel som satt brevid. det är lite av det jobbigaste och äckligaste jag vet när folk gör, så sorry killen, hoppas jag inte dregglade.
men praktiken är bra. väldigt bra. än så länge är det mycket att ta in och jag försöker mest lära mig hur allt fungerar, men det har gett många intryck. det är väldigt känslosamt på något vis. idag gick en kille som satt i rullstol igår och hade jag varit ensam hade jag gråtit en skvätt. man blir glad över saker som man annars inte skulle reflektera så värst mycket över när man är på sånna här ställen, det bara blir så. man får andra perspektiv. samma som att man inser att det är helt vanliga människor, helt vanliga klasser, även om alla inte kan uttrycka sig eller kommunicera som oss. det finns alltid blyga killen, glada tjejen, klassens pajas. i mångas ögon är deras skador och sjukdomar främmande och skrämmande, men tittar men ett steg längre är det ingen skillnad mellan "dom" och "oss". man måste bara gräva lite djupare. allt handlar om okunskap och efter den här tiden på praktiken är jag övertygad om att jag kommer äcklas ännu mer över alla fördomar. för det finns ingenting att vara rädd för, verkligen ingenting.
(och appropå ingenting kan linda rosings dejtingserie vara det mest mongolida jag någonsin sett, vilken skum jävla människa. sånna kan man få vara rädd för.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar