thoughts - is it right to feel this way?

en klocka som ringer 4:30, det är roligt vad man utsätter sig för. sitter med min varma choklad som är lite kallare än den på praktiken, som man nästan får brännskador av. jag har en vagel i ögat - på samma plats som alltid - tack för att du aldrig överger mig! det är en sann vän det.

och någonting som är det bästa med praktiken är hur mycket bättre fysiskt jag blir, och ändå har det bara gått 1,5 veckor. men jag blir knappt trött när jag går längre, det är ingenting som stramar. ingenting som värker förrän i slutet av dagen. en självklarhet för dom flesta, men väldigt stort för mig, och allt jag önskar är att det kunde hålla i sig, fortsätta gå åt rätt håll. och det lär det ju göra desto mer jag rör mig. sen kan jag bli arg när jag tänker på hur mycket gladare jag känner mig inuti när min kropp mår bättre. arg för att jag vet att den sällan mår så här bra, arg för att det borde vara en självklarhet. arg för att den gjort att jag är så enormt rädd för att bli avvisad, såpass att jag väldigt sällan sätter mig i sånna situationer. arg för att jag tar det så mycket hårdare när jag väl blir det. arg för hur den har förändrat mig, hur tillbakadragen den har gjort mig, när jag varit så himla framåt en gång i tiden. och glad för att jag kanske inte hade haft samma värderingar utan den. glad för att den har fått mig att uppleva så mycket som många andra inte har upplevt. glad för att jag är så lindrigt drabbad, trots allt.

det är en balansgång. jag tycker inte synd om mig själv, det är en omöjlighet att göra när man ser hur många det är som har det värre. och man kan inte tycka synd om sig själv hela livet. men alla tänker 'varför jag?', vad det än gäller, vad det än är som har hänt. man undrar ju, varför just jag av alla. och det är då jag alltid försöker vända det till 'varför inte jag?'. det är svårt ibland, men det går. jag bär inte på någon sorg, det gör jag inte, men möjligen på oro. jag oroar mig över så mycket. om någon arbetsplats någonsin kommer vilja ha mig, när det går så upp och ner, när jag ena dagen mår prima och nästa dag mår jag inte alls. om någon herre någonsin kommer att stå ut med mig. numera när jag träffar någon känner jag mig alltid skamsen, som att jag drar in personen i någonting som jag vet kommer bli väldigt tufft att vistas i. alltid känner jag att personen är värd någon bättre, och det är inget sunt tänkande. någonstans. jag är ju bra. egentligen.