min finaste kille

jag vet inte riktigt vad det är med mig. jag mår bra av rutiner, framförallt sovrutiner. har aldrig direkt haft några problem att komma upp på morgonen, vare sig klockan är 6:00 eller 9:00. men nu går det knappt, jag får ta till all min viljestyrka för att resa mig ur sängen och ändå är klockan inte ens tidigt, snarare 10:00 - och ändå kommer jag inte upp förrän 12:00. känner mig inte det minsta utvilad, mår nästan illa och har huvudvärk, gör ont att hålla ögonen öppna. jag måste ha blivit totalt förslappad.

---

och igår när jag gjorde kvällsmackor kom kim in till mig, la sig på rygg och tittade på mig med stora ögon och var så där sötare än alla katter jag någonsin sett. och det slog mig att den här lilla pälsbollen är allt. mitt allt. jag la mig platt på golvet brevid honom och andades in hans doft, han kurrade och naffsade mig i näsan. hur är det möjligt att älska någonting så litet så mycket? tillochmed när han tvättar rumpan i en halv evighet. det är så äckligt och ändå så bedårande. det är gulligt när han spyr, ja, tillochmed när jag hittade en hög bajs på badrumsgolvet häromdagen. börjar jag bli sinnessjuk eller vad är det frågan om?

och jag är rädd. det är skrämmande och otäckt när jag tänker på vad som hände med billy, min förra katt som blev påkörd. det kan ha varit bland det värsta jag någonsin har varit med om och bara tanken på att samma sak kan hända med kim är svindlande. kära bilister, kör inte på min lilla vän. inte en gång till.