igår kom västeråsfolket sandra, jesper och vide på besök. och gud vad jag önskar att dom inte bodde så "långt" borta. finaste människorna jag har träffat på länge, och det tyckte jag redan förra gången vi träffades. harmoniska och jordnära. snälla och finast. den här gången la frank och vide märke till varandra lite mer och fick bekanta sig, men jag måste säga att min son är lite väl påflugen ibland. han tryckte mest på vide med sina fötter och drog honom i läppen. men å andra sidan klättrade vide rätt duktigt på frank också, så det kanske blev oavgjort? kan inte riktigt reglerna i babybrottning måste jag erkänna.vi åt christoffers godaste gryta (seriöst, hur många gånger har jag skrivit om den nu?)
och idag är jag ledsen för att jag inte klämde i mig lite till, som jag alltid är dagen efter. sen lyckades jag med konststycket att skrämma slag på stackars vide och komma sist med marginal när vi spelade spel. men det gör inte så mycket. hoppas inte vide blev alltför traumatiserad, alla barn gillar inte att bli skrämda som frank, upptäckte jag.
jag somnade gott sen, glad i magen och mer än nöjd med dagen.
hoppas innerligt det inte behöver gå tre månader innan vi ses igen.
Men åh, finaste! Jag önskar också att vi inte bodde så "långt" borta, jag har aldrig velat flytta till Stockholm så mycket som jag har gjort sedan vi träffade er. Och nej, tre månader går det inte igen, det tänker jag se till. :)
SvaraRadera(Men haha, vilken osmickrande bild på mig och Jesper, vad håller vi på med egentligen? :D )