det är mycket som tar upp mina tankar just nu. irritation och frustration över människor som ständigt ska lägga sig i. jag brukar sällan ta åt mig (och jag är alldeles för odramatisk och konflikträdd för att hamna i alltför obekväma situationer) och folk får vara som dom är, men jag blir rentav väldigt arg när människor lägger sig i sådant som dom inte har någonting med att göra överhuvudtaget. jag lägger mig inte i någon annans uppfostran (såvida barnet inte far illa fysiskt eller psykiskt, förstås) så då antar jag liksom att ingen ska lägga sig i vår heller, det är väl lite vad som borde vara vanligt hyffs. men folk verkar ha svårt med det, och det irriterar mig å det grövsta. så med det vill jag bara säga, för att få ur mig lite gnäll; det kommer gå alldeles ypperligt för frank när han börjar på dagis, trots att han är inne i en stor utvecklingsfas nu vid fem månaders ålder och är tveksam till andra människor, och TROTS att vi inte medvetet sätter honom i situationer där vi vet att han kommer bli rädd. jag tänker inte tvinga min son till någonting som skrämmer honom så mycket och som kommer att gå över av sig själv tids nog, det är ingenting som går (eller som man ska, rentav) att "vänja av" och jag undrar när människor ska börja förstå det. barn i den här åldern SKA vara tveksamma till andra människor, det är en del i utvecklingen. frank träffar oss, sin släkt och våra vänner i lugna miljöer. ibland går det bra, ibland går det mindre bra. och det är så det ska vara. han blir inte mer trygg eller mindre rädd av att vi sätter honom i miljöer han verkligen inte mår bra i. mitt barn som inte ens har nått halvåret hör inte hemma på en fest, vare sig det är alkohol eller inte. vilka hemska föräldrar vi måste vara.
men bortsett från den här irritationen som kokar i mig så känner jag mig lättad. jag tror att jag för första gången vet vad jag vill göra med mitt liv, någonting som känns väldigt rätt. en variant av det jag egentligen vill göra, fast någonting min kropp faktiskt skulle klara av. att sitta på rumpan hela dagen och ändå få ha mycket människokontakt. det är bra stressande att inte veta vad man vill i livet, så det här är verkligen enormt skönt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag håller helt med dig om att folk inte bör sig lägga i andras uppfostran så länge inte barnen far illa på något sätt. Och jag kan inte riktigt förstå hur folk kan tycka att ni gör fel som undviker situationer där ni känner att Frank känner sig otrygg och obekväm och jag håller helt med dig om att det inte är något man ska "vänja av" honom vid. Det kommer, när han är redo. Det är absolut inget fel att vara tveksam mot människor som inte är hans mamma eller pappa, utan enligt mig känns det som ett sundhetstecken. Om ni skulle försöka "vänja av" honom istället och medvetet utsätta honom för otrygga situationer så skulle han på sätt och vis "fara illa" (låter kanske lite för allvarligt nu, men förstår du hur jag menar?) för då kommer han känna sig otrygg. Varför vill man MEDVETET utsätta sitt barn för det? Sen kommer sådana situationer ibland och det är inget fel med det.
SvaraRaderaJag förstår inte hur man kan vara så intresserad av att kritisera andras uppfostran. Jag har människor i min omgivning som jämt sågar andra föräldrars metoder. "Jaha, så hon sover fortfarande i er säng?" "Jaha, så hon har bara rosa kläder?" "Jaha, så ni lagar inte all mat från grunden?" "Jaha, så du ammar trots att hon fyllt ett?". Det är bara onödigt. Så fruktansvärt onödigt. Så länge barnen inte far illa så angår det ingen alls hur man gör med sina barn, man känner av själv vad som passar sitt eget barn.
(och nu blev det här lite långt, men men!)
word!
SvaraRaderaåh vad är det du kommit på att du vill göra?:) låter helt underbart skönt att ha kommit på vad man faktiskt vill göra i livet, jag känner fortfarande att jag inte alls vet vad jag vill satsa på :(
SvaraRaderaläkarsekreterare hade jag tänkt. :)
SvaraRaderaåh vad spännande! :) blir det plugg redan till hösten tro?
SvaraRaderakanske! möjligen komvux iallafall, inte för att jag egentligen behöver (mer än matten) men mest för att komma in lite i hur det är att plugga igen innan jag ger mig in i en viktig utbildning. får se hur det blir. saknar dig förresten. :)
SvaraRadera