tisdag 15 juni 2010

tisdag

det enda dumma med att sitta på den här datorn är att texten inte går att förminska som jag vill. gillar inte när det ser för klumpigt ut men nu får det gå ändå. inte för att jag har någonting att skriva om, livet är väldigt stillastående. det lär det vara fram till oktober. kursen jag ville gå fanns det inga platser kvar till förrän i höst. bummer. så nu ser jag fram emot fyra månader av fattigdom och krämpor som bara kommer bli värre, hurra. varje morgon är det lite som att mina höfter har låst fast sig med benen, jag kan med andra ord inte röra mig och knappt byta liggställning om jag inte är okej med att det smäller till av smärta mellan benen. life is good.

måhända att jag låter lite bitter men någonstans i det hela så går det ändå. jag är bara väldigt understimulerad. lever för dagarna christoffer är ledig så att jag har någon att överhuvudtaget prata med. lite mänsklig kontakt liksom, jag har glömt hur man gör. behöver nog inte säga att jag längtar till oktober. dagarna kommer helt plötsligt att ha en mening. fyra månader, fyra månader. håll ut.

och kroppen förändras. det är verkligen jättemärkligt, man ser det ju inte i spegeln. helt plötsligt inser man bara att kläder inte längre passar. häromdagen handlade jag nya underkläder och christoffer tyckte att jag skulle köpa en bh som jag tyckte såg hundra storlekar för stor ut. passade perfekt. och när han såg mina nya trosor sa han "älskling, har du köpt tanttrosor?". jag kallar det sköntrosor. vem har sagt att det är glamouröst att vara gravid? och inte särskillt sexigt heller. inte någonstans faktiskt. jag har tur som har en kille som alltid säger att jag är världens vackraste när jag själv tycker att jag ser ut som en levande degklump. men det är det värt när jag känner hur någonting inuti mig sträcker på sig så hela magen ändrar form. det är så mysigt, nästan alltid. förutom när han sparkar på kissblåsan.

1 kommentar:

  1. jag känner igen det här så himla mycket... allt som är så inihelsike jobbigt men som ändå är totalt värt det i slutändan. som det faktum att jag numera inte får anstränga mig fysiskt överhuvudtaget, vilket gör att jag antagligen kommer att gå upp 20 kg till innan detta är över. det är inte helt lätt när man inte känner igen sin egen kropp längre. men det kommer ju att resultera världens finaste grej, och då känns det plötsligt lite som en världslig sak. :)

    SvaraRadera