-

alltså, ibland undrar jag om det är meningen att man ska lida så här mycket i slutet av graviditeten bara för att komma över rädslan hur ungen ska komma ut. jag är inte rädd för någonting längre, varken om det skulle sätta igång tidigare eller om han är kvar där inne till kejsarsnittet. jag bryr mig inte längre, bara han kommer ut. skär upp mig, dra ut honom med lasso, gör vad ni vill. jag orkar inte längre. jag har alltid ont någonstans, jag får inte sova, jag kan inte röra mig, jag blir svimfärdig efter att ha stått upp i tio minuter. det får faktiskt räcka nu. och när man är så här långt gången tror man att allting kan vara ett tecken på att det är igång, får man lite magvärk hoppas man att det ska vara värkar och man ser riktigt fram emot att få så ont att man vill dö. men icke.

och det är sjukt vilken kontroll bebisen har, redan nu. en egen vilja. han fullkomligen avskyr när jag ligger på vänster sida, vilket jag bara gör när jag ska ta sprutan varje morgon. han blir helt sjövild och börjar sparka och flaxa med alla kroppsdelar han har och jag kan lova att det inte är skönt när en fullvuxen bebis i min petite-kropp gör det. han får ju knappt plats när han ligger still ens.

kom ut nu.