hjärtslag

igårkväll/igårnatt när vi skulle sova, skedandes som alltid, sluddrade jag fram i nattmössan till christoffer att han skulle flytta fram mina underben med hans ben. varför jag inte gjorde det själv vet jag inte, jag är inte så logisk alla gånger.

jag: kan du flytta fram mina underben med dina ben?
varpå christoffer börjar knöla mot mina lår med sina knän...
jag: underbenen. underbenen... underbenen. underbenen, underbenen!

måhända att nästan allting som vi skrattar åt (ibland så mycket att vi nästan slutar andas) är väldigt internt, men jag lovar att när jag tittar tillbaka till det här inlägget om ett år eller två kommer jag förmodligen fnissa ihjäl mig. det är därför jag är så glad att jag faktiskt skriver upp sånt. kanske är det också därför jag skriver en till synes lite tråkig blogg om mitt inte så händelserika liv, för att jag aldrig vill glömma.

-

jag har varit konstigt hormonell senaste dagarna också. häromdagen när frank låg på lekmattan och sprattlade satt jag brevid och bara tittade på mitt älskade, underbara barn med tårar som inte ville sluta rinna. precis som när vi låg på bb. jag kunde ligga i timmar och bara titta på det lilla knytet i baljan brevid mig medan tårarna liksom inte visste några gränser alls. senaste dagarna har jag sköljts över av en sån enorm och villkorslös kärlek och jag har svårt att förstå, eller att greppa, att han är min son. bara min. mitt älskade, älskade, älskade barn. att det var just han som växte i min kropp under nio månader, det är för stort för att förstå. från en liten cellklump till en hel individ med ett dunkande hjärta och två små jätteögon. jag bar på dubbla hjärtslag i nio månader. någonting finare än det finns nog inte.