wonderful

vi är på krigsstigen med försäkringskassan mer än någonsin nu. jag fick nämligen avslag, igen. jag säger som elina; FY-JÄVLA-FAN. jag har inte varit särskillt öppen med min/vår situation här i bloggen eftersom jag känner att det inte är någonting som alla behöver veta. vi och våra närmaste vet och det räcker. snart kanske alla vet dock, eftersom vi ska skicka in hela ärendet till aftonbladet. det här är inte hållbart längre. och det är så jävla absurt att det ska behöva gå så här långt. vi skämtade i början om att vi alltid kan kontakta medierna. det var ett år sedan nu och idag ser vi ingen annan utväg än att göra allvar av saken. och hoppas på att min röst görs hörd, på något vis.

och det är väl ingen hemlighet att jag har mått dåligt över det här. hela graviditeten gick ut på att bråka med försäkringskassan, min första tid som mamma har gått ut på att bråka med försäkringskassan. jag har inte fått njuta på samma sätt som andra nyblivna föräldrar, eftersom att oron ständigt har legat och gnagit i bakhuvudet. jag har ständigt blivit överkörd av försäkringskassan och jag är inte den som är särskillt tuff av mig när jag ska prata med myndigheter, men tillslut gick det så långt att jag hade gråten i halsen redan innan jag ens kommit fram i luren. sån enorm ångest.

det dom har hakat upp sig på är att jag måste vara sjuk i minst tolv månader. till saken hör att jag är kroniskt sjuk. precis vad dom inte förstår med ordet kronisk har vi inte listat ut ännu, men det ska jag förklara. jag har en medfödd, kronisk, neuromuskulär sjukdom i mina armar och ben. den har funnits där sen jag föddes och den kommer likväl finnas kvar där när jag dör. det, kära försäkringskassan, betyder att den kommer finnas där längre än tolv månader. är det någonting ni fortfarande inte förstår, eller ska jag ta om det en gång till? kronisk = hela livet = längre än tolv månader. tro't eller ej, kan ju vara svårt att förstå.

och gudarna ska veta att jag har haft svårt att acceptera mig själv som jag är. hur många gånger jag vänt bort blicken från speglar och blanka ytor för att den jag sett där inte har varit den jag är inombords. och när jag väl kommer till en punkt i livet, kanske för att jag fått barn och förstår vad som är viktigt i livet och vad som är värt att lägga energi på, en punkt i livet där det faktiskt känns helt okej att vara som jag är, att jag rentav känner att det inte gör så mycket, att jag duger som jag är, så får man återigen käftsmällar i ansiktet som säger att jag inte alls duger som jag är. att jag inte alls är värd lika mycket som alla andra. ingen väljer att bli sjuk och jag valde det sannerligen inte, men nu blev jag sjuk och jag har fan rätt till ett lika värdigt liv som precis alla andra trots det. end of story.

det är nu jag har reagerat på riktigt. börjar bli riktigt jävla trött på det här. jag har en son som jag har lovat aldrig någonsin ska behöva lida för att jag är sjuk. och han blir äldre och jag kommer inte kunna vara föräldrarledig på heltid då, det ser jag ingen möjlighet till. fullkomligen omöjligt faktiskt. min son måste få komma ut och uppleva saker, upptäcka saker, dagligen. med andra ord behöver christoffer vara hemma så att jag kan börja min rehabilitering som ligger och väntar och kanske bli någorlunda bättre och tillsist någorlunda arbetsför igen, och för att det ska fungera måste jag få hjälp ekonomiskt. vi har det knapert som det är ändå. får vi ingen hjälp måste jag fortsätta vara hemma med min son som jag inte kommer kunna ta hand om på bästa sätt. dessutom kommer jag bli sämre i min sjukdom iochmed att jag inte kommer kunna komma iväg och träna upp den lilla muskulatur jag har som gått förlorad. jag har remisser som ligger och väntar, det finns en försäkringskassa som gör att jag inte kan utnyttja dom. och jag vill inte tänka på hur många det är utöver mig själv som far illa på grund av försäkringskassans fasoner, det är så jävla sorgligt. tummen upp sverige, tummen upp. (gör om och gör rätt till nästa val, please.)