2 0 1 0

1. gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
fick barn, satt i kassa på willys, åkte läskig berg- och dalbana som jag fick dödsångest i, trots att det var min idé och fick tvinga christoffer att åka med mig. jag ångrade mig rätt fort.

2. höll du några av dina nyårslöften?
tror inte att jag hade några sånna.

3. blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
jag, linda och sandra.

4. dog någon som stod dig nära?
nej, tack och lov.

5. vilka länder besökte du?
inga alls.

6. är det något du saknar år 2010 som du vill ha 2011?
ett jobb där jag trivs, en större lägenhet, pengar, lite muskler.

7. vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
tjugonde oktober förstås, när frank föddes.

8. vad var din största framgång 2010?
att jag klarade så mycket mer än vad jag någonsin trodde om mig själv.

9. största misstaget?
tror inte jag har gjort några störra misstag direkt.

10. har du varit sjuk eller skadat dig?
från att aldrig ha varit magsjuk någonsin så har jag varit magsjuk tre gånger i år. den tredje gången satte det igång värkar och det var ingen höjdare. magsjuka och värkar samtidigt - the pain.

11. bästa köpet?
vårat wii måste jag nog säga.

12. vad spenderade du mest pengar på?
mat och frank.

13. gjorde någonting dig riktigt glad?
franks första léenden, den dagen christoffer kom hem igen på grund av inställda pendeltåg (han var arg, jag var överlycklig). att jag häromveckan helt plötsligt kunde resa mig själv från en låg höjd, bara så där. det har jag inte klarat sen vecka trettio ungefår.

14. vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
cemetry gates med the smiths.

15. var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
både och, faktiskt. ledsnare för att jag har kännt mig så maktlös över vissa situationer, gladare för att jag hela tiden vetat att det skulle bli så värt det. och det blev det.

16. vad önskar du att du gjort mer?
jag vet faktiskt inte.

17. vad önskar du att du gjort mindre?
gnällt. det var inte min grej att vara höggravid.

18. hur tillbringade/tillbringar du julen 2010?
en snabbis hemma hos linda och daniel, sen hemma hos storasyster veronica med familj och släkt. hur mysigt och bra som helst.

19. blev du kär i år?
nej, jag var redan kär.

20. favoritprogram på tv?
vänner (som alltid, jag är beroende som få) och bonde söker fru. mest för att det är så pinsamt.

21. bästa boken du läst i år?
armlös, benlös men inte hopplös av mikael andersson.

22. största musikaliska upptäckten?
eh, alltså, jag är så väldigt tråkig och kräsen när det kommer till musik så det jag vet inte riktigt. jag tyckte att en låt med moto boy var lite fin nångång i somras. men annars har jag hållt mig till min morrissey.

23. något du önskade dig och fick?
en komplikationsfri förlossning.

24. något du önskade dig men inte fick?
en ny lägenhet.

25. vad gjorde du på din födelsedag 2010?
ingenting alls, jag blev firad några dagar innan.

26. finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
klart det finns det. till exempel att försäkringskassan skulle ha strulat mindre så att man kunnat få någon slags ro i själen. men vi är bra på att lösa det mesta och hitta nya vägar och det har vi gjort när det gäller det här också. det har varit sjukt tungt men vi har ändå fixat det. bäst är vi.

27. vad fick dig att må bra?
christoffer och frank.

28. vilken kändis var du mest sugen på?
jay smith! (kan bara inte hjälpa det.)

29. de bästa nya människorna du träffade?
christoffers mamma.

30. vad har du för nyårslöften inför 2011?
att aldrig stå handfallen när svåra situationer dyker upp. jag kan mer än vad jag tror.

thoughts, is it right to feel this way

börjar äntligen hamna på bättringsvägen, finally. tack gode gud att jag inte är sjuk särskillt ofta, det är ju jättehemskt. vaknade av andnöd i ett par nätter och både näsa och hals var helt igentäppta, panik säger jag bara. fast så här väl omhändertagen har jag nog inte blivit sen jag var liten och var sjuk och mamma tog hand om en. christoffer, du är världens finaste. knäpp men fin. ibland förstår jag inte att du står ut.

snart är det nyår och det ska vi fira hos linda och daniel, jag längtar. jag ser fram emot tvåtusenelva. som sandra skrev i sin blogg; det är det året mitt barn kommer fylla sitt första år. han kommer säga mamma för första gången, han kommer lära sig gå. han kommer att lära sig så himla mycket under nästa år och det gör mig så varm i hjärtat när jag tänker på att det är jag och christoffer som kommer hjälpa honom att lära sig allting.

sen rensade vi kläder igår. kände mig som världens elakaste mamma som satte på frank ett par byxor i storlek 50 häromdagen (dom var ju så fina!), han såg mest ut som en stoppad korv. så nu använder han kläder i storlek 56 och 62, om inte alltför länge storlek 68 och då måste vi nog ut och shoppa nytt. för oss är det så sjukt viktigt att frank ska få ha alla färger och mönster på sina kläder så att han kan få välja vad han vill ha när han är stor nog att göra det själv. det samma gäller leksaker, han får testa allt och välja själv. samhällets dumma regler om att pojkar bara kan ha blått (och bara gillar blått!) ska vi göra allt för att hålla honom ifrån. jag kommer känna det lite som en personlig vinst när han är 2-3år och väljer sina favoritfärger alldeles själv och från sitt eget hjärta och inte vad andra har sagt åt honom att "det här gillar pojkar" eller "det här gillar flickor". det får vara grönt, rött, svart, blått, gult, rosa eller neonbrunt om han nu skulle vilja det. sålänge jag vet att det kommer från honom själv och inte för att vi eller någon annan har påverkat honom så kommer jag bli så förfärligt stolt över honom och mig själv som mamma.

julafton 2010 / i bilder

sick cycle carousel

jag är dödssjuk. det är mycket synd om mig. christoffer fick vara hemma idag på grund av vård av fru. eller för att ta hand om frank om jag ska komma närmare sanningen. bilder från julafton kommer så fort jag har välkomnat livet utanför sängen tillbaka.

in the afternoon

at last i am born

det är ett heltidsjobb att ha ett sjukt barn. ändå har han ingen feber och är inte så förkyld att han är hängig heller, snarare tvärtom. alltid vår lilla solstråle. kunde med andra ord ha varit så himla mycket värre. vi har inte gjort någonting alls idag och ändå har jag inte fått NÅGONTING gjort, knappt hunnit äta ens. frank har inte velat sova någonstans förutom på mig, så jag fick snällt parkera mig i sängen med en bok och en bebis snarkande på mig. förvisso hur mysigt som helst, men diskberget står där det står och magen kurrar. ibland får det vara så. får ta tag i allt ikväll istället när christoffer kommit hem. så gör vi.

atjo!

frank är sjuk för första gången. ingen feber än så länge, men hostar och snörvlar om vartannat. han är på ganska gott humör ändå, möjligen lite kinkig. jag är dålig på att vara lugn när min bebis är ledsen, som när han ska få näsdroppar. han skriker som att vi mördar honom ungefär. hemskt på alla sätt och vis. inatt var första natten någonsin som han inte somnade i sin egen säng, så han fick sova med mamma och pappa. det kan man gott få göra när man är sjuk, tycker jag. försökte ge oss en sovmorgon eftersom att christoffer åkte till jobbet så tidigt, men icke. klockan 7:00 tyckte herrn att det var ett gyllene tillfälle att vilja ha mat. inte mig emot dock, jag är dålig på att sova när christoffer inte är hemma.

annat tråkigt: det ska tydligen bli lite snöstorm på julafton. och tanken är att vi tre ska åka taxi fram och tillbaka. jag kommer ha dödsångest. jag som aldrig någonsin varit nojjig över dåligt väder + bilåkande börjar redan planera min egen begravning. vill gärna inte sätta frank i en bil under sådana omständigheter men vad gör man inte. är det jul så är det.

tidsfördriv

christoffer snörvlar och nyser, tror bannemig att frank gör det också. när han andas låter han iallafall som en snarkande karl. och mina föräldrar fick ställa in middagen ikväll på grund av vädret. fy vilken tråkig dag. men ja, kanske bra att ha det här överstökat innan jul ändå, om inte jag också smittas vill säga. men jag brukar klara mig. jag verkar mest köra på magsjukor när jag väl blir sjuk och det hoppas jag innerligt att jag slipper.

hur som helst är det fjärde advent idag och jag ska fullkomligen förkovra mig i juligheter och mysigheter ikväll. sista julklappsinslagningen och god middag med männen i mitt liv, det kan också bli rätt fint. även om jag saknar mamma och pappa. två veckor utan att träffa dom är en halv vecka för länge. på fredag ses vi iallafall, tjohej. vad mycket mysigare julen blir när man har barn. ännu mer om några år när frank faktiskt förstår vad som händer.

och här är en liten rolig lista, jag passar på medan barnet sover.

min bästa vän skulle ha kommit och hälsat på igår men det sket sig, tyvärr. hon har världens största blåa ögon och har samma tjusiga namn som mig. en gång hade hon en hund som hette linus som skelade åt alla håll och kanter och så kan hon sjunga himla fint också. och är bra på att äta hanskaka med mig.

när jag borstar tänderna tittar jag dumt på mig själv i spegeln.

när jag lagar mat blir det oftast fel. jag gav upp när jag skulle steka köttbullar för några månader sedan och blev nästan av med tanden när jag skulle ta en tugga, stenhårda inuti. misslyckas man med att steka köttbullar är man nog inte så bra på det där med mat. stackars mitt barn. jag har väldigt lätt att bli stressad när jag ska steka/koka saker. kanske därför jag gillar sallad så mycket. där misslyckas inte ens jag.

den värsta känslan är hopplöshet.

den bästa känslan är att känna sig tillfreds. att vara nöjd med det lilla. som ändå är så stort.

jag är bäst på att komma ihåg var jag lägger saker, vilket INTE christoffer är och det ger mig magsår ibland. därför har vi en deal att alltid när han tycker att han lägger något på ett smart ställe så ska han berätta det för mig, så kommer jag ihåg det åt honom. det har fungerat hittills.

jag är sämst på att ändra mig när jag har bestämt mig för någonting.

jag lyssnar på frank som ligger och knorrar och vaknar när som helst.

jag pratar bara om jag har något vettigt att säga.

jag tycker om när min son ler så att hela ansiktet skrynklas ihop, lax med potatis och gräddfil, när min katt ger onda ögat, morrissey, att slå in julklappar, kela med mannen jag tycker mest om i hela världen, fika i timmar, ha middagsbjudningar, sova bort en hel dag, att alltid ha någonting att se fram emot, sura godisar och att skratta.

kärlek är när man måste säga "jag älskar dig" flera gånger om dagen för att inte spricka.

i somras satt jag inne nästan hela tiden. var gravid och invalid. höll på att dö i lägenheten som blev en bastu så att christoffer fick bädda in mig i blöta, iskalla handdukar. den här sommaren var en pärs, kort och gott.

sist jag grät var häromkvällen när vi såg på svenska hjältar-galan.

när jag vill tänka så gör jag det. jag tänker alldeles för mycket var jag än är och när det än är.

när jag bakar är jag oftast lite slarvig och kanske är det det som gör att min chokladkaka är så himla mycket godare än alla andras trots att det är ifrån samma recept.

just nu tänker jag på mat.

idag har jag kissat, borstat tänderna, bytt blöja - matat x2 - och lekt med mitt barn, spelat donkey kong och suttit här.

ikväll ska jag duscha.

imorgon kommer jag att vara ensam väldigt länge när christoffer jobbar. butikstider under julen är störda.

min mobiltelefon är gammal men fin.

när jag vaknar på morgonen känns det oftast som att jag nyss har somnat.

21 ett annat ögonblick

man kan säga att jag blev kär vid första ögonkastet när jag träffade honom. åtminstone vid första pratstunden. timmarna flög iväg, han drack hundra koppar kaffe och kissade minst lika många gånger. jag drack varm choklad och höll på att bränna av mig fingrarna. där satt två idioter och förälskade sig i varandra utan att veta att den andra kände likadant och jag ville så gärna, jag ville så gärna kyssa honom där och då men jag vågade inte, sånt vågar jag sällan. istället tittade vi blygsamt på varandra ute i solskenet (och mina ögon har aldrig varit grönare än vad dom var då, sa du) och kanske vågade jag inte kyssa dig där och då men istället höll jag om dig några sekunder längre än vad man bör. jag var så långt ner på botten som en människa kan vara och du var min räddning och det är du fortfarande, varje dag. jag vågar inte tänka på vad det hade blivit av mig utan dig.

20 den här månaden

är det julmånad. fantastiskt men kallt. frank har lärt sig: att le hela tiden är en bra grej om man vill charma mamma och pappa, och snart kan han nog lyfta huvudet när han ligger på mage. han har också börjat sova hela nätterna och har dessutom gått över fem kilo-strecket. min kille är inte så liten längre.

the joy of life

försäkringskassan, ni slutar aldrig förvåna mig. jag orkar inte ens bli arg längre. igår fick vi tillbaka papper med avslag på min sjukskrivning. när jag och christoffer läste igenom läkarintygen (från läkare, kuratorer, överläkare, docenter och gud vet vad) så började vi undra om dom ens har läst igenom det. där står det klart och tydligt att jag är i behov av 100% aktivitetsersättning så att jag kan rehabiliteras och bli bättre, och slutligen klara av ett arbetsliv igen. i dagsläget är det omöjligt, eftersom att jag enbart blir sämre utan rehabilitering. och sämre blir jag ju längre ni krånglar och ju längre ni krånglar desto svårare kommer det bli för mig att kunna jobba igen. så hur hade ni tänkt er detta?

jag bara undrar.

my love, my life, my everything

m

Y

sleep like a baby

jag tänker skryta som aldrig förr nu. min son på inte ens två månader sover numera hela nätter. från 22:00 till 06:30. när molly kom och visade sig vara världens snällaste bebis började jag och christoffer förbereda oss för en jobbig tid, för inte kunde det komma två översnälla barn i samma släkt inom loppet av några månader, tänkte vi. men tydligen! jag är väl medveten om att det kan vända när som helst, men jag njuter så länge det varar. (det är visserligen christoffer som tar nätterna, men ändå. spelar ingen roll att jag får sova ut verkar det som, jag är lika trött ändå och borde skämmas som knappt kommer upp på morgonen. cirka 40minuter tar det för mig att vakna till att jag har kommit in på toaletten. jag skulle bli galen på mig om jag var christoffer. och jag förstår verkligen inte vad det beror på.)

och annars var det tänkt att vi skulle på efterkontroll imorgon, både till torun och lennart. och som jag har längtat. sen visade det sig att det ska bli århundradets snöstorm just imorgon och att man inte ska ta sig ut på vägarna om man inte måste. kalla mig hönsig, men då är jag inte den som sätter min son i en bil. så är det bara. fick snällt boka om tiderna och jag hoppas det inte dröjer allt för länge...

wii

idag köper vi ett wii till oss i julklapp, jag och christoffer. jag lever tillsammans med världens största spelnörd (jag säger det med kärlek) och allt jag kan tänka på när någon beskriver sig som spelnörd är femtonåringar med tonårsplitor i hela ansiktet som aldrig sett dagsljus. gudskelov är christoffer ingen femtonåring och dessutom fri från tonårsplitor, sjukt kreativ och låter inget spelande gå ut över mig och frank. så när det visade sig att donkey kong har släppts på nytt kunde inte ens jag hålla mig. möjligen det enda inom spel som någonsin fått mig fast. herregud så roligt vi kommer ha ikväll.

och så springer det runt terrorister i stockholm som spränger sig själva i luften. kul jul.

19 det här ångrar jag

att jag stannade kvar hos någon som inte fick mig att må bra. jag fick så dåligt samvete när jag ville gå att jag aldrig gick trots att jag ständigt blev mer sårad, även om det förmodligen aldrig var med avsikt och kanske var han inte ens medveten om det. det ångrar jag djupt, att jag inte gjorde det som var rätt för mig. sen dess har jag aldrig gjort någonting som inte kännts hundra procent rätt i hjärtat så kanske förde det någonting gott med sig, ändå.

18 min favoritfödelsedag

det måste ha varit när jag var åtta år och fick en cd-spelare av mamma och pappa (en "stereo", i mina ögon). jag blev så glad att jag blev stum, fick inte ens fram ett tack. pappa frågade hela tiden "blev du inte glad?" medan jag bara fick fram ett tyst "jo...". men jag blev glad pappa, jag lovar! kanske borde berätta det för honom. bara tolv år för sent.

sing me to sleep

frank har haft sin kinkigaste dag hittills. varit hungrig utan att vilja äta, varit trött utan att vilja sova. det var en trött mamma när christoffer kom hem må jag säga. sen har vi (eller, christoffer tog över) kämpat hela kvällen. matningen tog nog nästintill en timme, om inte mer, och sova gick inte alls. slutade med att christoffer pälsade på både sig själv och frank och gick ut på en promenad med vagnen. nu sover han som en liten ängel i sin säng (peppar peppar!) och konstigt vore det om han vaknar, pojkvaskern borde vara övertrött. jag ska hälsa på kudden nu åtminstone. godnatt och adjö.

finbesök

igår var en förfärligt bra dag. jag, christoffer, frank och min underbara svärmor åkte till centrum på eftermiddagen där vi mötte upp linda och molly. fikade en snabbis och julshoppade litegrann. nu är vi nästintill klara med alla julklappar och det är så skönt att vara ute i god tid, även om jag sörjer en aning eftersom att det är så himla mysigt.

senare på kvällen kom finaste nicolina och max hit för att hälsa på frank. jag har inte träffat nicolina sen jag var rätt så ny-gravid så det var verkligen på tiden. det gör jag gärna om, helst oftare än två gånger per år. kram på er!

17 mitt favoritminne

det är väl inte så svårt att lista ut, antar jag. eftersom att jag inte gick igenom en vanlig förlossning och inte ens ett vanligt kejsarsnitt (jag var sövd) så fick jag inte träffa frank förrän flera timmar efter att han var född. men det slår allting jag någonsin har varit med om, trots smärtorna från helvetet. när christoffer möter upp mig med lilla baljan där jag ser en inbakad, skrikande varelse, och jag gråter nästintill som en sailor moon. tårarna sprutade å det grövsta på både mig och christoffer och frank blev tyst så fort han fick en puss av mamma. det kommer jag att bära med mig för alltid.

i did my best, it wasn't much

även små segrar är någonting att fira. måste jag tänka. för första gången sen typ graviditetsvecka tjugo känner jag att någonting med min hälsa går åt rätt håll. det går inte ens att förklara hur fantastiskt det känns. även om det bara handlar om att jag numera kan resa mig från toaletten och sängen utan att ta i för kung och fosterland, eller att jag kan stå och diska utan att bli snurrig eller trött. det går inte med ord att förklara vilken tillfredställelse det är att känna att jag kan göra någonting för att avlasta christoffer, även om det inte är mycket. han har gjort allt och jag ingenting den senaste tiden. och nu kan jag åtminstone göra någonting. det gör mig så glad.

första tiden efter förlossningen mådde jag väldigt dåligt. inte över det faktum att frank fanns här eller någonting som hade med honom att göra, utan för att kroppen var fullkomligen ur balans. jag var rädd att det skulle hålla i sig för alltid och grät nästintill varje dag över det, medan christoffer inte kunde göra så mycket mer än att hålla om och finnas till. det var en märklig känsla att må så dåligt samtidigt som att man var så lycklig. kroppen mådde sämre än när jag var höggravid tillochmed. jag hade ont, var totalt kraftlös, fick flera blodtrycksfall inom loppet av väldigt kort tid. en gång blev det så illa att jag rasade ihop på badrumsgolvet och fick ringa christoffer som var på jobbet, som fick störta hem och lyfta upp mig i sängen och ta hand om frank. det var på något vis droppen för mitt psyke och jag har nog aldrig i mitt liv kännt mig så hopplöst ledsen och maktlös som då.

det är bara skönt att det händer NÅGONTING, jag begär inte mycket. jag försöker vara realistisk och jag förstår att det kommer ta lång tid att bli bra. jag tror inte att jag kommer kunna bli helt som jag var förut, men nu vågar jag iallafall tro att jag åtminstone kommer bli bättre. det är det enda jag begär. men hur svårt och jobbigt det än har varit att bli så mycket sämre i min hälsa så har det ändå fått mig att acceptera min sjukdom mer. jag skäms inte på samma sätt längre. den kommer alltid att finnas där och jag kommer aldrig kunna göra någonting åt det. så varför spendera en endaste dag till med att skämmas över någonting som jag aldrig kommer kunna påverka ändå. jag försöker se det som en del av mig istället för att förneka att det finns. på något vis försöka förstå att jag inte är värdelös. kanske värdefull tillochmed.

och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan er

16 min första kyss

jag var femton och han var arton och gick i gymnasiet. jag tyckte att han var jättevuxen och jag var så himla kär. min pappa har nog aldrig någonsin varit så ursinnig som den dagen när jag tog hem honom, men efter många om och men så fick han tillsist sova över. vi höll hand i flera timmar och jag var livrädd och visste inte alls om han också var det och sen minns jag inte så mycket mer, bara att jag hade blivit kysst för första gången när han åkte hem. det var förmodligen inte särskillt bra alls men jag var åtminstone lyckligt kär och det är jag glad för idag. att jag aldrig har behövt ångra min första kyss.

smile like you mean it

mmmmm jag: - jag gillar faktiskt den här, trots att det är dålig svensk pop.
mmmmm christoffer: - så familjen får sjunga på skånska men du gillar inte när bob hund gör det?
mmmmm jag: - familjen sjunger inte alls på skånska!

mmmmm och gud vad jag hatar att ha fel.

hur som helst, jag har haft fullt upp i helgen. det var längesen jag kunde säga så. i lördags var jag och pappa på bio och såg harry potter. den var för sorglig för mitt eget bästa, dobby är ju så söt (och betyder det att jag också är lite söt eftersom att jag ser ut som honom?) jag fick hålla mig för att inte brista ut i gråt och pappa torkade sig bakom glasögonen. jag älskar att pappa tydligen inte har fällt en tår när någon av hans döttrar fötts, men han kan sitta med tårar rullandes ner för kinderna när han tittar på exempelvis extreme home makeover. väldigt intressant.

igår hände någonting väldigt stort också. christoffer och jag var och julshoppade och det hela slutade med att vi även kom hem med en vinterjacka till mig. folk som känner mig vet hur mycket jag avskyr att ha jacka. jag är så smal och tunn att vad jag än sätter på mig så ser jag ut som ett vandrande tält eftersom jag oftast får ta storlek medium om jackan ska räcka åt mina långa aparmar. men nu hittade jag en liten storlek som ändå passade mina armar någorlunda och det är så skönt, på riktigt, att ha en jacka jag trivs i. ett äckligt i-landsproblem men faktiskt, vi har trots allt vinter nästan sex av tolv månader och då vill jag ändå känna mig bekväm. och nu gör jag det. men lyckligast är nog christoffer som har tjatat om en jacka till mig i över ett års tid. nu fick han som han ville. hurra!

-

och så fick vi uppleva någonting helt fantastiskt, igår morse. sånt där som förmodligen inte går att förstå om man inte har barn själv. frank ler väldigt mycket, och igår satt han i christoffers knä och busade och tyckte att pappa var världens roligaste, så rolig att frank helt plötsligt skrattade med ljud. sån där genuin lycka och han var så glad att han skrynklade ihop hela ansiktet. vi fullkomligen dog båda två för att det var så fint. vår gosse verkar vara tidig med det mesta och nu även det här, det var vi inte alls beredda på.

kärleken är oändlig.

15 mina drömmar

- att få en nära kontakt med min son. att han om tjugo år kan titta tillbaka på sitt liv och kunna säga att han har haft det jävligt bra. att han ska veta att han kan berätta vad som helst för mig utan att jag ska döma. att han ska kunna leva sitt liv hur han vill, med vem han vill, var han vill, och veta att jag alltid kommer stötta honom.

- att en dag kunna se mig själv i spegeln och acceptera mig själv som jag är till fullo. känna att jag duger precis som jag är och inte vara så jävla timid och rädd och känna att jag bara är till besvär hela tiden.

- och sen, det materiella. jag och min familj i vårt hus på landet med en stor trädgård där frank (och möjligen ett framtida syskon) kan leka bäst dom vill. helst ska vi bo en bit från stan men det är okej för jag ska ha körkort. och två katter som ska få ungar. christoffer ska kunna leva på det han gör allra bäst, teckna, och jag ska göra det jag gör allra bäst och det vet jag inte riktigt vad det är ännu. men det kommer nog.

14 dagens klädsel

- strumpor

- strumpbyxor

- trosor

- bh

- tubtopp

av samma skrot och korn

jag heter frank och kan rapa jättefint

13 den här veckan

igen, vilken tråkig punkt på listan. jag är ju nästan bara hemma och finurlar med frank. men ja, julshopping x2, påskrift för gemensam vårdnad, harry potter, eventuell pepparkaksbak, middag hos mamma och pappa. bra så?

jingle bells

igår fick frank en pappa även på papperet. känns lite som att sverige har fastnat i årtal artonhundrafemtiotre när det kommer till sånt där. blev alldeles full i skratt när det kom in två vittnen i form av två tanter som skulle titta på när christoffer skrev under, och även punkten "moderns godkännande" som jag skulle skriva under. lite som att frank bara är mitt barn, men jag är snäll och delar med mig lite av kakan till christoffer. för det var ju inte alls christoffer som tog hand om frank hela den första tiden när jag inte ens kunde ta hand om mig själv. vansinne. nu är det gjort iallafall och det känns tryggt, nu kan jag dö bäst jag vill och frank får ändå stanna kvar hos sin pappa. precis som det ska vara.

sen spenderade vi tiden med någonting mycket roligare, delvis julhandling. kanske det bästa som finns. så himla mysigt och härligt och fint och bra. höll dock på att frysa ihjäl både tår och fingrar och var helt stelfrusen när vi väl kom hem, men det var det värt. på lördag blir det harry potter med min pappa och på söndag blir det en till runda av julhandling medan mina föräldrar barnvaktar frank. helt okej helg måste jag säga.

hjärteskrutt

min lilla buddah, en stor kille på 4700g nu. ett och ett halvt kilo inom loppet av drygt en månad, inte dåligt! jag trodde dock att det skulle vara en bra bit över 5000g, i mina ögon har han blivit enorm. som en liten man nästan.

12 i min väska

men vilken tråkig, jag har ju ingen väska.

gammal tant

jag tycker att det är lite roligt att när jag var på inskrivningssamtalet på mvc någongång i mars så sa min barnmorska att jag måste träna min rygg, för den kommer jag få väldigt ont i när magen växer. eftersom att jag inte får träna min rygg på grund av en stor operation jag gjort så gjorde jag inte det heller. och magen, den växte, den blev enormt stor faktiskt. jag ser det liksom nu i efterhand. men ont i ryggen hade jag inte en endaste dag på nio månader.

men nu efteråt har jag fått jätteont i ryggen. det blir nog så när man bär runt på en bebis hela dagarna (och tack gode gud för att han är en bebis som faktiskt gillar att ligga själv.) men är det inte lite typiskt, ändå. dock har han blivit en liten tjockis - med stora, runda kinder och fettveck på dom goa låren. myspys.

11 mina syskon

min äldsta syster heter veronica (fast ja, för mig är hon alltid yoka) och är 29år. hon bor i ett radhus några stenkast från mina föräldrar med sin sambo och världens finaste dotter julia. eftersom att hon är nio och ett halvt år äldre än mig var hon en arg tonåring när jag var liten, vet inte hur många gånger hon jagade en livrädd stackars lillasyster runt i huset och kanske, kanske fick hon aldrig tag i mig eftersom att jag lever än idag. men veronica är nog den snällaste människan i världen och lite som en extramamma, ibland, som blir orolig för allt och ingenting. folk brukar säga att vi är så lika i sättet att vi inte ser det själva, och så är det nog. vi är nog väldigt lika och väldigt olika på samma gång. vi gråter ungefär lika lätt som vi skrattar (fast jag är så himla bra på att dölja sådant) och är båda lika galna i julen och allt vad det innebär. och framförallt så är vi lika envisa båda två och ingen av oss ger sig i första taget. med andra ord har jag aldrig någonsin fel och inte veronica heller.

-

min andra syster heter susanne och är 27år. hon är nog den i familjen som jag har stått närmast under min uppväxt och så bakar hon världens godaste chokladbollar, minsann. ibland förvandlas hon till den jobbigaste retstickan i världen och hon har drivit mig till vansinne många gånger, typ genom att sjunga så högt tills jag började gråta (på riktigt!) medan hon tyckte att det var jätteroligt och fortsatte att sjunga högre. en annan gång minns jag inte vad hon gjorde, men jag blev så arg och allt jag hade tillgång till var en ost. och en osthyvel. så för att få ut min frustration började jag hyvla som om det inte fanns någon morgondag så att det flög ost i hela köket. men bortsett från detta är susanne också världens snällaste, finaste och knäppaste. jag har på något vis alltid beundrat susanne och allt vad hon tog sig för, det visade jag genom att rota och sno saker från hennes garderob. men det är okej, hon fick mig att byta till sig min mobil mot typ en fotoram och tre armband (jag vet inte, är nog för snäll ibland...) och så har hon bott i kanada, appropå ingenting.

veronica, jag, susanne

10 dagens klädsel

- strumpor

- benvärmare

- leggings

- trosor

- bh

- linne

09 min tro

det här är ju så himla svårt. jag är nog en töntig svensk och tror på "något", för VAD jag tror på kan jag liksom inte definiera. bara att vetskapen om att vi svävar runt i ett oändligt ingenting är alldeles för otäckt och övermäktigt för lilla mig och att det måste finnas någonting större än det här. det bara måste. men vad det skulle vara bör jag nog inte gå in på för jag vet inte. så jag väljer att säga att det är "något". jag tror på "något".

och så tror jag på att jag ser ut som ett spöke om mornarna, usch. nu ska här fixas.

först då blev det varmt

dom la mig vid bröstet först då
först då blev det varmt
och mamma hon visste mitt namn
mamma hon viska mitt namn
det kanske inte är farligt att va
här ute träffade jag far
här ute träffade jag pappa

08 ett ögonblick

mmm
mmmmm - du ser ut som honom.
mmmmm - gör jag?
mmmmm - ja, ni har likadana näsa och ögon.

det där viskade natalie till mig på en biograf när vi var sisådär tolv år gamla. efter det kallade alla mig för dobby. (det sorgliga i det hela är väl att även jag inte kan undgå att se likheten...)

07 min bästa vän

det finns ju dom som kommer att finnas i hjärtat för alltid även om man har glidit ifrån varandra med tidens gång. det betyder inte att man inte tänker på dom nästintill dagligen och när man väl möts så är det som det alltid har varit. därför gillar jag inte riktigt att rangordna. jag har alltid haft väldigt svårt att komma nära folk, alltid varit distanserad och lite avståndstagande så dom som ändå har lyckats att ta sig förbi allt det har lyckats med någonting som inte många har. ni går att räkna på en hand.

linnea
min bästa vän från att vi var ett år till... ja, på något vis kommer hon alltid att vara min bästis linnea. vi hörs ibland och ses ibland och när vi väl gör det så är det som att ingenting någonsin har förändrats. på dagis lekte vi alltid en påhittad lek i rutchkanan som gick ut på att en av oss var barn och en av oss var mamma, barnet höll på att ramla ner från rutchkanan och ropade på sin mamma efter hjälp, varpå mamman kom och puttade ner barnet. helt logiskt. i skolan kunde vi spendera timtal på bänkarna vid ingången och prata, vi gjorde bröst och penisar på pepparkaksgubbarna på hemkunskapen så att birgitta blev upprörd, vi hade många fina stunder med mitt alterego cp-charlotte (som tappade hjärnan ibland och blev galen), här är ragnar i ragnars fantasi och listan kan göras lång. vi kunde umgås hela dagarna och ändå var vi tvugna att prata i telefonen när vi kom hem. oskiljaktiga.

ida
vi lärde känna varandra för snart fem år sedan, genom linnea. en vänskap som kom smygande, från att ha varit trevande och försiktigt till att sedan explodera. sommaren 'o6 spenderade jag hemma hos ida i örnsköldsvik och det är en av mina bästa somrar någonsin. gatufesten där vi fick hälsa på jeppson, "jag är lik jättepappa", piercingdebut, alias, såpbubblor ur pippifåglar (fråga mig inte...). en av dom snällaste och finaste människor jag någonsin har mött.

och jag sa ju att jag inte gillar att rangordna och det gör jag egentligen inte heller, men det finns alltid någon som betyder lite mer. och hon kommer här;

madeleine
fina, fina, fina tjej. jag och madeleine har egentligen ingenting gemensamt (förutom våra tjusiga namn!) och vill helt olika saker i livet. men det som gör att det fungerar och klaffar så bra är nog för att båda är väldigt bra att acceptera varandras livsval och kan göra det till någonting roligt istället, vi har alltid någonting att diskutera och alltid någon att utbyta åsikter med (hej pensionärsliv!). madeleine är väldigt målmedveten och när hon vill någonting så satsar hon fullt ut. i skrivande stund utbildar hon sig till präst medan jag sitter här och inte alls vet vad jag vill med mitt liv rent yrkesmässigt.

madeleine och jag träffades i ettan på gymnasiet. jag minns än idag var hon satt första dagen, men jag minns inte vårt första hej eller när vänskapen tog fart på riktigt, men en händelse minns jag väldigt tydligt. det var en av dom första dagarna i skolan och vi skulle ha en rundtur så vi fick se alla lokaler. tillsist skulle vi vidare till våningen ovanför, och medan min klass tog trapporna så fick jag ta hissen, en hiss som vägrade komma. så där stod jag, svor och blev stressad över att behöva leta reda på en klass på ett ställe där jag inte hittade någonstans. men när jag väl kom upp till rätt våning så stod madeleine där och väntade på mig. jag kan inte minnas att vi hade pratat någonting alls innan det, men det är sån madeleine är. det är sånt madeleine gör. hon är så fruktansvärt snäll och godhjärtad på alla sätt och vis.

sen följde tre år där vi umgicks nästintill varje dag, sålänge inte någon av oss var sjuk för då var den andra hemma också. alla gånger vi skrattade så vi dog, alla gånger vi sa till lärarna att vi skulle jobba i fiket vilket vi inte alls gjorde. vi satt möjligtvis i fiket men vi var så förfärligt bra på att prata och äta hans-kaka istället så mycket pluggande blev det sällan av. madeleine är bäst i världen och därför är hon även gudmor till mitt barn.

06 min dag

den har knappt börjat än, så det blir inte mycket skrivet. frank har inte varit medgörlig alls inatt och tyckt att det här med att sova är en onödig grej fastän man är så trött att ögonen går i kors. så vi har varit två väldigt trötta föräldrar den här morgonen och åt en sömnig frukost till ljudet av typ en orkan utanför fönstret (hej novemberväder! hatar dig!). ikväll ska vi äta världens godaste sallad och få besök av christoffers moster + man.

björnen sover, björnen sover

jag har försatt mig i något slags sleep-mode. inväntar christoffer och frank som hälsar på gammelmormor så att vi kan åka vidare till mina föräldrar som bjuder på middag. till dess blir det choklad, vatten och grey's anatomy. (kanske världens mest meningslösa inlägg, egentligen ville jag bara visa upp min lilla nalle.)

05 vad är kärlek?

Y att sjunga lille katt för allt vad man är värd och tillslut få ett litet léende av en liten människa till svar.
Y att se alla skavanker på sin kropp men med vetskapen om att du alltid tycker att jag är vacker ändå.
Y att kunna spendera tiden i en folksamling och ändå är det bara vi som betyder någonting.
Y att tänka sig livet om tio, tjugo år och fortfarande se min hand i din.
Y att hålla i sitt barn för första gången någonsin.
Y att skratta så man nästan slutar att andas.
Y att avsluta varandras meningar.
Y kramar i alla dess slag.

04 vad jag åt idag

m
igår; när man får barn är det lätt hänt att man glömmer bort sig själv, och det är ingen underdrift när jag säger att det precis är vad jag har gjort. jag ger all min energi till frank under dagarna, så mycket att jag glömmer bort att både gå på toaletten och äta. därför åt jag igår en smörgås och ett glas oboy till frukost, sen åt jag inte förrän christoffer kom hem och tvingade i mig middag. lax, potatis och gräddfil - kanske det godaste jag vet.

03 mina föräldrar

min mamma heter eva och är 52år. hon är född i stockholm och har alltid bott här, men eftersom mormor och morfar var från gotland spenderade mamma mycket tid där under sin uppväxt. min mamma jobbar på dagvården på ett äldreboende och har vad jag vet alltid jobbat med äldre människor. hon har alltid varit den jag gått till om det varit någonting och även om vi inte haft den närmaste relation man kan ha så har vi ändå alltid haft en stadig relation utan dalar. min mamma är väldigt lugn och trygg av sig och ringer alltid alldeles för ofta utan att ha någonting att säga, men bara för att höra att man lever. ibland skrattar hon även så högt att man hoppar till.

när jag var liten, runt sex-sju år tror jag, så drabbades min mamma av ms. idag är hon rullstolsburen och förmodligen den starkaste människa jag vet. så in i döden envis (och tack för dom generna mamma!) och gör mer än vad någon skulle kräva av henne. hon jobbar, tar sig ut i den blåsigaste snöstorm med blixthalka, hon städar, fixar och donar trots att det inte går i ultrarapid. för ett och ett halvt år sedan åkte hon på ett träningsläger i teneriffa och ja, listan kan göras lång. hon låter ingenting hindra henne.

jag borde krama min mamma oftare än jag gör.

-

min pappa heter janne och är 52år. mannen i mitt liv, nästan, min stora trygghet. jag har aldrig varit varken mammig eller pappig under min uppväxt men under dom senaste åren har jag blivit en pappas flicka (christoffers ord: - du idoliserar din pappa.) min pappa är väldigt öppen, pratglad, skämtsam och sjukt barnslig. jag skrattar, min mamma suckar. han är en sådan som kan bli bästa vän med vem som helst inom loppet av fem minuter.

pappa ställer upp för allt och alla och ibland nästan lite för mycket, ibland känns det som att han glömmer bort sig själv mitt i allting. när jag var liten spenderade vi hela somrarna med att cykla ner till badstranden (jag på pakethållaren, badmadrassen på ryggen) och jag minns fortfarande alla gånger när han förgäves försökte få mig att lära mig simma. idag är jag tjugo år, kan ta ungefär tre-fyra simtag innan jag desperat börjar sprattla och flaxa och sjunka till botten. så, alla våra dagar i vattnet kanske inte lönade sig så mycket på så vis men det är ändå någonting som jag minns som tydligast.

i mina ögon är pappa lite av en odödlig hjälte som aldrig kommer att bli gammal och svag. att han kommer bli det och tillsist försvinna från mig är någonting jag knappt kan tänka på så därför gör jag inte det heller.

den olyckliga lilla tomtenissen

idag försökte jag få till lite julbilder på frank, i en dräkt som mer satt som en stor säck och en luva som nästan var lika lång som honom. vad ska jag säga? det gick sådär... kan inte påstå att han var så där väldigt nöjd med att vara tomtenisse. och hans stackars mamma skrattade så mycket att hon knappt kunde hålla i varken kamera eller barn.

förlåt mitt hjärta, men du är så söt att jag kan dö.

02 min första kärlek

det beror alldeles på hur man ser det tycker jag. markus och robin på fritids? (ja, två samtidigt!) eller jakob i mellanstadiet? min första riktiga pojkvän? någon man klamrat sig fast vid för att man var så kär? jag vet verkligen inte, frågan är ju så bred. kär har jag varit ett par gånger i mitt liv, men kär och kärlek är så olika. it takes no time to fall in love, but it takes you years to know what love is. kärlek för mig är att växa ihop och nästintill bli till ett, och det har jag bara varit med om en gång i mitt liv. hans namn börjar på c.

01 presentera dig själv

(ja, även jag har fallit för den här listan.)

jag heter madeleine och bor i solna utanför stockholm med min sambo christoffer och vår son frank. är tjugo år gammal, spenderar dagarna med att vara mammaledig och gosa med min son, byta blöjor, pyssla och se på nyhetsmorgon. är tokig i julen och hela december månad är den bästa tiden på hela året, varje år. är tatuerad lite här och där och tycker att bodyart är bland det roligaste (och smärtsammaste...) som finns. är ganska tystlåten och observant, om jag inte får ryck och pratar utan hejd. är väldigt sällan lagom när det kommer till att prata - det är allt eller inget, ungefär.

christoffer är min själsfrände och bästa vän. min stora kärlek och trygghet. vi blev tillsammans i augusti '09, och i februari '10 flyttade en liten rackare in i min mage. frank föddes i oktober '10 och är det bästa, det största och det vackraste som hänt oss. han är inte ens en månad gammal och ändå minns vi inte hur det var innan han var här. att vara gravid är det svåraste, mest påfrestande och det mest fantastiska jag har gått igenom. utan tvekan värt alla dagar man knappt kunde röra sig utan att kräkas, värt alla krämpor som hör till när man blir stor som en valross. det har varit så värt allting, kort och gott.

någongång för ett par år sedan råkade jag höra en låt av morrissey och har sedan dess varit besatt. i juni '09 såg jag farbrorn live och om jag hade en lista på mest fantastiska upplevelser så skulle den konserten finnas med där.

förlovning

nu är jag fästmö och christoffer är min fästman.
jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Y

och lite tidsfördriv

hittade denna lista i en blogg, som en liten sammanfattning av första tiden med frank.

NAMN:
det var liksom aldrig något tvivel om att han skulle heta frank. redan innan jag och christoffer ens hade blivit tillsammans och vi pratade om namn så sa vi att våra framtida söner skulle heta frank för att det är det finaste namn som finns. att våra söner skulle bli vår son visste vi inte då. sen heter han lars efter christoffers morfar, och jan efter min pappa. efternamnet är christoffers.

AMNING:
att försöka amma är nog det värsta jag någonsin har gett mig in på. för mig, och för oss, funkade det inte alls. lite som att helvetet bröt lös varje gång vi skulle försöka. frank blev förbannad och skrek och grät så att taket lyfte för att han inte fick i sig tillräckligt med mjölk, jag grät för att jag tyckte så synd om frank och för att det gjorde så JÄVLA ONT. mina bröst var fullkomligen sargade och har inte läkt helt förrän nu - snart en månad senare. och christoffer stod brevid, halvt maktlös över situationen. så tacka vet jag ersättning, nu är vi en lycklig familj igen.

SÖMN:
jag sover som en prinsessa eftersom att christoffer tar nätterna. mornarna har blivit tidigare och dagarna mer intensiva, men nattsömnen är så gott som dom var innan han var född (mer än att jag vaknar till då och då när han skriker). men han är en snäll bebis och vaknar enbart ett par gånger varje natt och är hungrig.

TILLVÄXT:
en liten klump på 3200g och 51cm kom han ut som. sen gick han ner och blev världens minsta, rödaste räka och vägde blott 2900g och senast vi vägde honom så låg det på 3750g - tjockisen! idag ska han vägas igen och det ska bli himla spännande.

HUMÖR:
frank är verkligen den snällaste bebis som finns. alltid på gott humör eller sovande, enda gången han är riktigt arg är när han är hungrig. då skriker han så att man tror att han ska kräkas, sluta andas eller dö men han är helt enkelt bara väldigt matglad och otålig. ibland är det ingenting annat än mamma eller pappas famn som duger men han är väldigt bra på att sitta själv i sin babysitter också, så både jag och christoffer är bortskämda med mycket egentid och händerna fria. det där med att man inte ens har tid att gå på toaletten som alla småbarnsföräldrar pratar om känner vi med andra ord inte igen. ännu.

MAMMAKROPPEN:
eftersom jag bara gick upp 7kg och precis allting av det satt på magen så är det bara just magen som har förändrats också, resten av kroppen ser ut som den alltid har gjort. magen är relativt platt, åtminstone såpass platt att jag kan dölja skavankerna sålänge kläderna inte sitter jätteåtsittande. bristningarna har bleknat bort relativt bra men huden har inte alls hängt med och det är hur fult som helst.

besök och sånt

igår var raraste susanna här och kramade lite på frank. så himla trevligt.

idag har jag, christoffer och frank haft en heldag här hemma och inte gjort någonting alls. när vi vaknade hade vi flera planer men allting blev visst inställt. vi har haft det mysigt ändå! christoffer ringde också till försäkringskassan och skällde på dom åt mina vägnar vilket slutade med att jag har flera tusenlappar på kontot nu (bara sisådär fem månader för sent), ibland lönar det sig att bussa arga karlar på dom små liven. när det kommer till försäkringskassan har jag upptäckt att verkligen ingenting går smidigt, milt sagt. och nu slipper jag allt vad ångest inför julen heter också, alldeles underbart. här ska shoppas.

god only knows what i'd be without you

mmm

när broar till tryggheten bränns

det är svårt att förlora en liten bit av sig själv. även om nästan alla dagar känns bra så finns det ändå där, det som gör så ont och det man undviker till allra största grad att tänka på. man undviker det så mycket att man tillslut lever som att det inte finns, tills man inser att man inte tittar på sin reflektion i skyltfönstrerna för att personen man ser där inte är den man är inuti. att man slutat titta på folk och undviker deras blickar, trots att man vet att dom tittar. men tittar man inte tillbaka kan man låtsas som att man är en i mängden, osynlig och tråkig och som alla andra och gud vad jag skulle vilja vara det. bara för en dag eller så. när man inser att anledningen till att man tackar nej till olika sorters bjudningar inte är för att man inte vill, utan för att man inte vill vara till besvär.

jag tycker ändå att jag har tagit det bra, det här med att förlora sin fysiska hälsa. jag har tagit det så mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. men jag är också bra på att låta bli att känna efter. det bubblar ju i mig, alla möjliga känslor. ilska och vrede över att det är orättvist och varför, varför, varför just jag av alla människor och inte någon annan och VARFÖR, sorg över att jag redan missat så mycket med mitt barn, sorg över att jag ibland inte vill göra mer än att ta en kort promenad men vet att det kan ta dagar innan det finns möjlighet till det. kanske veckor tillochmed. maktlöshet, hopplöshet. tacksamhet över att det hade kunnat vara så mycket värre. lycka över att jag har jordens finaste familj.

christoffer tycker att jag ska gå och börja prata med någon, bara för att få utlopp för allting som jag håller inne. men jag är så rädd för att öppna upp, rädd att jag ska börja gråta. rädd att jag inte kommer kunna sluta om jag väl börjar.

madeleine

här är frank och madeleine, hans gudmor och min bästaste vän of all times.

(och för er facebookare som hänger med i svängarna så kan det hända att jag laddar upp fler bilder på den lilla rackaren där, så håll utkik. eller skicka en vänförfrågan vetja.)

smile baby smile

igår anade både jag och christoffer ett litet léende från frank. idag testade jag igen, blev töntig (tror det liksom kommer på köpet när man blir förälder), lade frank framför mig och började sjunga högt, göra konstiga ljud, sprattla med hans armar, le från öra till öra, och jomenvisst. flera små léenden fick jag tillbaka och jag smälte ihop till en liten pöl på golvet. satt med tårar i ögonen så jag knappt såg vad jag gjorde, men fortsatte att sjunga högt på lille katt och stackars grannar. jag sjunger så brutalt illa att jag inte vågar sjunga när christoffer är hemma, men frank gillar det åtminstone. och jag kommer nog sjunga hela dagen när man får en så fin respons tillbaka. ibland får man sjunga hellre än bra.

(igår var finaste madeleine här och kelade med frank också, jag tror att hon blev kär. bild kommer sen!)

tjockbollen

idag har frank vägts (och kissat på vågen, duktigt!). jisses, vad den lilla herren tjockar på sig. när han föddes vägde han 3200g, gick ner till 2900g, och nu väger han 3750g. det är bra jobbat för att vara blott tjugoen dagar gammal. så det där med att vi har varit så oroliga över att han inte går upp som han ska eftersom han inte äter sin fulla dos (dock äter han oftare) behövde vi alltså inte oroa oss över. tjock och go.

igår lämnade vi bort frank under ett par timmar för första gången också. och lämna bort = hans gammelmormor kom hit och barnvaktade. jag och christoffer åkte till solna centrum i världens snöstorm, jag fick min milkshake som jag längtat så mycket efter, handlade mössa och vantar för att inte frysa ihjäl på hemvägen och sen slutade det med att vi nästan sprang igenom hela hemköp för att vi saknade vår skrutt så mycket. en och en halv timme utan frank är nästan en och en halv timme för länge. även om det var otroligt skönt att bara få komma ut, såklart, lite luft i lungorna. det händer inte särskillt ofta nu när kroppen mår som den gör. jag tar vara på stunderna.

you'll never no dear, how much i love you

hang with me

jag och christoffer har nog aldrig varit inne i idol så mycket som det här året. minns förra hösten när vi satt och svor åt att det var så tråkigt och dåligt, men i år är det verkligen bra. faktiskt helt sjukt bra, även om jag inte riktigt vill erkänna det. jag som tidigare har haft svårt för hela konceptet och christoffer som aldrig ens har velat kolla på det över huvud taget. men det betyder också att vi varje fredag blir lite osams eftersom att jag är en smula kär i elin medan christoffer tycker att hon är värdelös. hon är så söt att jag vill äta upp henne, for real. men men, jag får nöja mig med att båda är kåta på jay också (men det behöver väl inte ens nämnas.)

vem vet inte du vem vet inte jag

"och vad som helst kan hända än, det är det enda jag tänker på, men jag är så, så, så lycklig. händer det så händer det och har vi tagit ut lyckan i förskott så har vi åtminstone fått vara glada en gång. det är bättre och mer värt än att hela tiden tro det värsta. fröet som växer i min mage är redan det största som hänt oss och jag håller alla tummar och tår för att det vill bo kvar där inne så att vi kan få träffas i höst."

det där skrev jag precis när vi fått reda på att jag var gravid. och nu sitter jag här och gråter en liten skvätt för att jag blir så rörd, på något konstigt vis. att vi visste så lite då och att han är här nu, vår frank. att det var just han som bodde i min mage. från cellklump till den sovande människa som ligger här brevid mig just nu. det är så overkligt.

i've got sunshine in a bag

idag var det min tur att bli spydd på. vi myste i sängen när det helt plötsligt stod som en fontän ur franks mun (och näsa...). stackars liten. och det är svårt att inte skratta när han blir så himla förskräckt och förnärmad. sen tyckte han att det var ett gyllene tillfälle att bajsa snett så det rann ur blöjan. jadu, det är inte så glamouröst som man kan tro när det kommer till att ha småbarn. men vad gör lite äckelpäckel när man är så fin. mycket som jag innan trodde skulle bli svårt och jobbigt har visat sig inte vara svårt alls. jag sitter med glädje och torkar bort bajs, ögonklet, snor, kiss och gud vet vad och man funderar inte ens på det. det är så mycket värre att se sin bebis vara ledsen att man gör det per automatik.

men det är riktigt utmattande att vara mamma också. inte på så vis att jag inte får sova, för det får jag. men man är konstant orolig, på sin vakt och om frank bara hostar litegrann så står man där med hjärtat i halsgropen och tror att han dör. här skulle jag vilja skriva 'det går över', att det är någonting man växer ifrån, men jag är tveksam. jag tror det är en livslång oro, vare sig han är ett eller tjugofem år. det är nog bara att vänja sig.

oh well, livet är fantastiskt. nu ska jag gå och krama på min ängel.

swedish milkmaid

dagens glädje: jag har ingen mjölk kvar! gud, om jag någonsin får fler barn ska jag ALDRIG ge mig på det där med amning igen. vilket slöseri med tid och smärta och blod. så, jag klarade mig alltså från mjölkstockning och nu kan mina tuttar få läka ifred. frank är så nöjd ändå, han är en matglad herre kan jag lova. får han inte mat direkt hungern slår till så skriker han så att grannarna måste tro att jag mördar honom. jag känner mig lite som världens sämsta mamma och/eller som en barnmisshandlare när han skriker på det viset, slutar alltid med att jag står och kallsvettas i köket och svär högt åt att mjölken inte vill svalna tillräckligt fort och ja, det liknas lite vid en cirkus här hemma. tack och lov är han världens finaste resten av dygnet, det väger upp hans lätt ocharmiga betéende när han är hungrig. (och mat = ungefär hundra bajsblöjor idag. jag börjar bli bra på detta.)

ensam är stark

åh, tiden, gå lite långsammare nu. redan november och jag hänger inte med. idag har jag haft min första dag ensam med frank och det är ett projekt för sig när man har en kropp som knappt vill fungera. det är nog mitt enda bekymmer just nu och det enda som tynger mig något oerhört. att jag vill bli bra, och det nu, på en gång. fastän jag vet att det kommer krävas månader av rehabilitering. styrkan och balansen är som bortblåst, det enda som har blivit lättare sen magen försvann är att lyfta fötterna. och det är ju en fördel om man ska ta sig framåt. så jag kämpar på, sakta men säkert. går några steg varje dag här inne, stretchar och tränar i den mån jag orkar. att jag missade franks första barnvagnspromenad smärtar i hjärtat men någon vacker dag ska jag också orka ta en promenad med honom. ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för madeleine.

hur som helst har allting gått strålande. mat, blöjbyte och gos och sen är han nöjd. vi har som sagt fått världens snällaste barn och då är det inte särskillt svårt att vara mamma. vem vet vad som kommer, jag tänker leva i nuet och njuta av stunden.

-

igår hade vi finbesök av erik och petra också. bilder får tala.

men mina ögon kommer alltid le mot dig

galenskap

vi börjar landa mer här hemma. inte för att det har varit speciellt svårt, vi har nog fått världens snällaste barn. sover hela tiden bortsett från matpauserna (som funkar toppen sen jag gav upp amningen. det såg lite ut som att någon hade skurit i mina nipples med kniv. men nej, jag har bara en väldigt matglad son med lite för lite tålamod.) och när han är vaken ligger han mest och tittar runt på världen. älsklingshjärtat.

det är så fascinerande vad man tänker om saker nu för tiden också. hur man har fått helt andra perspektiv. jag har lärt mig sova mig igenom hantverkare som borrar i trappuppgången som om det inte fanns någon morgondag, men när frank om så gör ett litet pip är man klarvaken på en sekund och tänker HJELP MITT BARN! innan man hinner lugna ner sig. och när han är lite förstoppad finns det inget finare än högljudda pruttar, man blir på riktigt glad ända in i själen. föräldrarskap är galenskap.

sen har vi pratat mycket om vem han är lik. och det är väl ingen tvekan om saken att han är sin far upp i dagen. möjligen har han fått mina ögon, stora som tefat, men allt annat är christoffer. vackrast i världen är han i vilket fall som helst, det är underligt när man kommer på sig själv med att ha legat och stirrat på sitt sovande spädbarn i flera timmar och inte tröttna på det. skulle kunna spendera alla mina dagar så här.

kärlek bortom det oändliga

den 20/10-2010 klockan 10:50 kom vår ljuvliga frank, 3200g och 51cm lång.

jag vill skriva om allt som vi varit med om de senaste dagarna. det har varit så otroligt omtumlande allting, men jag känner bara sån enorm lycka inom mig när jag tänker tillbaka på det. alltifrån operationen, uppvaket, morfinångorna, smärtorna. men framförallt kärleken som jag inte trodde var möjlig att känna. känslorna svämmade över mig samma sekund som jag skymtade att det låg en människa i den lilla baljan när christoffer och frank mötte upp mig på uppvaket. jag var helt borta, så smärtstillad och hög man kan vara och hörde mest röster från sköterskor och läkare som hela tiden sa att min son är så himla fin och att jag snart ska få träffa honom. men jag kände liksom ingenting. jag minns att jag frågade hela tiden var min bebis är någonstans men jag kände inte det där himlastormande. inte förrän jag fick se honom och pang sa det, pang så hade jag dom där moderskänslorna som inte går att beskriva hur man än försöker. både jag och christoffer grät utan hejd och just det ögonblicket, när vi fick träffas alla tre för första gången, det kommer nog både jag och christoffer bära med oss för resten av våra liv. det var magiskt.

och som jag gråtit, jag tror jag aldrig har gråtit så här mycket i hela mitt liv. jag gråter när jag tittar på frank för att han är så söt, jag gråter när han skriker för att jag tycker så synd om honom (och sköterskorna försökte hela tiden få mig att förstå att det är ett friskhetstecken med skrikande bebisar, men sånt ville jag inte lyssna på). jag gråter när jag tänker på att jag ska få se den här lilla människan växa upp och bli en egen individ. man kan säga att jag gråter ungefär hela tiden.

så efter sex dagar på bb - med mängder av kärlek, smärta, lycka, mys och besök från familj och släkt så är vi nu hemma och ska börja vårat liv som en familj. jag har fortfarande ont och är mer än mör i hela kroppen, men det kan bara gå åt rätt håll nu. sakta men säkert. och christoffer, min älskade christoffer. som mer eller mindre haft två bebisar att ta hand om. det gör mig så varm att min son får ha just dig som pappa och att just du har valt mig. jag älskar dig.

jag ville egentligen skriva så mycket mer än så här, men nu kallar lillskrutt.

[men aldrig aldrig att jag tänker låta något ont hända dig
jag håller dig hårt tätt intill mig
genom regn och blåst och alltid alltid att jag kommer vaka över dig]