att vara eller icke vara

jag orkar snart inte se eller höra mer om eländet i japan. det gör så ont i mig att jag snart exploderar. jag brukar sällan bli berörd av katastrofer på det här viset, men det går inte att inte bli illa till mods. kanske för att japaner förmodligen är det vänligaste folket i hela världen. jag höll upp hissdörren i tunnelbanan till ett gäng japanska turister en gång, rent hyffs enligt mig och ingenting märkvärdigt. men dessa japaner såg helt chockade ut och bockade åt mig och sa "thank you" hundra gånger om medan dom trängde sig in i hissen.

och jag vet verkligen inte hur jag ska göra med bilder här på bloggen. jag tar ju hundratals bilder på frank varje vecka och kan aldrig välja ut vilka jag ska lägga upp för helst vill jag ju lägga upp allesammans, för så fin är han. men jag har aldrig velat att det här ska bli en fotoblogg, vilket är lite svårt när man tar så mycket bilder. det börjar svämma över av frank-inlägg känner jag och det har jag aldrig velat heller, att det här ska bli en mammablogg. men sen inser jag att att han är ju mitt liv. och det är ju det jag skriver om oftast, livets små egenheter.

oh well, så länge jag aldrig börjar kalla mig för "bloggerska" (seriöst - jag mår psykiskt illa när jag hör det ordet) kanske det är okej att jag som alltid har varit lite anti sånt här förut skriver inlägg på inlägg om hur fin han är, hur mycket jag älskar honom, att han kissade sin pappa i ansiktet häromdagen, att han är så söt när han rynkar på näsan, att han varje morgon attackerar en med slemmiga babypussar, att han väger tre gram mer idag än vad han gjorde igår osv. för det är ju faktiskt så. att det är sånt här som gör mitt liv komplett.

så det så.