the world is full of crashing bores

vardagen är tillbaka och det tycker jag inte om. åtminstone inte utan christoffer. ibland känns det som att hela mitt liv går ut på att vänta, att dagarna mellan christoffers ledighet enbart är en transportsträcka jag måste genomlida. och jag tycker att det är god tid att jag slutar med det och vänjer mig istället, för så här kommer det vara fram till vi går i pension. och det är så det SKA vara. det är bara så förbaskat tråkigt att sitta ensam, även om frank är ett fint sällskap. och jag känner mig så bortskämd ibland, förresten, appropå ingenting. läser på forum och blir helt förskräckt när jag läser om nyblivna föräldrar, som jag, som får ägna hela dygnen (kanske veckor i sträck, eller månader!) med att försöka få sitt barn att sova. jag skulle bli knäpp tror jag, och det är nog just av den anledningen, att vi har blivit så otroligt bortskämda. tidigare idag höll jag på att tappa tålamodet när det tog en kvart att söva frank, istället för tjugo sekunder som det brukar ta. skäms på dig madeleine. jag har ingen rätt att klaga eller tycka att det är ansträngande att vara ensam med frank på dagarna, för det är det inte, egentligen. en snällare och mer okomplicerad bebis får man leta efter. trots det är jag lika slut varenda dag när kvällen närmar sig. det är nog det att det ÄR jobbigt att stimulera och finnas till hands till 100% hela dagarna igenom, även om jag är det så gärna. men det tar mycket energi, det gör det.

det är underbart att se hur han ständigt utvecklas. finns ingen tvekan om att det har hänt mycket i bebishjärnan den senaste tiden - han har bland annat lärt sig att stoppa in nappen (och ur...) alldeles själv och har även börjat gå upp i krypställning. igår bytte vi till sittvagn. var tog min bebis vägen? när jag frågade christoffer samma sak igår så sa han att man faktiskt fortfarande är en bebis när man är fyra månader, ifall jag inte visste det. man ändrar sina perspektiv, innan jag hade barn var en människa på fyra månader alldeles ny i världen. men frank, som är fyra månader, han är ju jättestor. nästan vuxen. snart redo att klara sig själv där ute. mina funderingar är inte alltid så logiska, men det är dom sällan.

och nu snöar det också. det var den våren det.