finhelgen

som sagt, det finns inga ord för hur länge jag har längtat efter den här helgen. jag älskar att hänga med frank, men det blir för mycket för mig när det blir tio dagar på raken, ensam på dagarna. varken kropp eller själ klarar det. jag drog en lättnadens suck när fredag äntligen var här och christoffer äntligen var ledig igen. spenderade kvällen hos linda, daniel och molly där jag dog av christoffers gryta och sörjer fortfarande för att jag fick i mig så lite. den är så god att jag förmodligen skulle kunna leva på den resten av livet. och kanske blev den ännu bättre med så fint sällskap, gud vad jag älskar att hänga med dessa människor. under kvällen såg vi till min stora lycka på första avsnittet av the walking dead (vi har sett klart alla avsnitt, buhu!) eftersom att linda och daniel inte har sett serien ännu. det var en befriande känsla att se på något läskigt när man vet precis var man ska blunda.

igår tog vi en helvetesresa med taxi hem till mina föräldrar, med ett barn som gallskrek nästan hela vägen. stackars christoffer satt själv med honom i baksätet och kämpade sig svettig för att få tyst på odågan, och tillslut gick det. typ två minuter innan vi var framme. tack gode gud för en tålmodig taxichaufför. nåväl, vi hade det jättetrevligt sen, med min moster + man + kusin som var på besök. när frank hade fått sova ut var han en solstråle igen, bortsett från ett par gånger när han bröt ihop när någon skulle hålla i honom. han har blivit extremt rädd för alla som inte är mamma och pappa, och det är så svårt det där, för ibland går det hur bra som helst. men jag antar att det är en period, eller fas, som med allt annat. kan inte hjälpa att jag dör stora sötdöden varje gång läppen börjar darra.

tack för mig och för världens tråkigaste inlägg.