morgonen var en pärs. frank fick för sig att det var dags att äta frukost vid 4:30, och det har inte hänt sen... november nånting? christoffer gick upp och gav honom mat, sen somnade han om på mig. och hur mysigt det än är med en snarkande bebis som ligger utslagen på en och har det bra så kunde jag INTE sova. somnade till ett par minuter då och då för att sedan vakna till så fort frank rörde på sig. (och jag vet, egentligen har vi ingen som helst rätt att klaga. han hade trots allt somnat tidigt på kvällen. mest vårat fel som inte somnade förrän 00:30-nånting. man kan nog lugnt säga att jag aldrig har blivit så här fast i en serie av det här slaget, som jag har blivit i the walking dead. den har ju verkligen allting jag behöver för att gilla någonting - spänning, kärlek, jordengårunder-drama, blod och äckelpäckel, en så in i satans snygg huvudrollshjälte, ångest och ja, den är fantastisk. då är det värt att somna lite senare på kvällarna.)
men allt var glömt och förlåtet när han imorse fick smaka ett par skedar potatis- och morotspuré och blev alldeles upphetsad och satt med sina stora blå helt uppspärrade för att det var så gott och gav ifrån sig ett mmmmm! efter varje tugga. mitt hjärta smälte. min matglada älskling. han kommer nog bli en fin liten tjockis den här gossen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar