en liten tand

franks första tand är halvvägs uppe och vill säga hej. jag är positivt överraskad över hur han tar det, vet att det kan göra väldigt ont när tänderna vill se dagsljus. han hade ett oroligt dygn häromdagen, var lite kinkig och kunde inte riktigt komma till ro på natten, men det var allt. jag höll visserligen på att dö av tålamodsbrist när jag försökte natta honom i fem timmar utan resultat, det var lite av en pärs. men det har jag visst glömt nu. hjärnans selektiva förmåga att bara komma ihåg det bra och förtränga det dåliga är fantastiskt att ha ibland måste jag säga. men det var trots allt mest synd om frank som hade ont. nu verkar han må toppen iallafall och är sitt vanliga glada jag igen, det gillar jag. då blir hans mamma också glad. nu sover han och jag ska äta sallad och invänta min käraste som kommer hem om en och en halv timme. som sagt, denna väntan och nedräkning.