JULLAN

-

jag gör vad hjärtat säger. lyssnar med hjärtat och känner magkänslan och ingenting annat. mitt liv och ingen annans. det här året kommer bli så fint om allt går som jag vill.

KIM

kim är nog det mest speciella djur jag någonsin har haft, eller träffat. jag har haft många djur, och jag har älskat alla, men jag tror att den här killen slår allt. jag älskar honom så det gör ont. han är så sjukt dum i huvudet på alla sätt och vis och därför älskar jag honom. för att andra har svårt att se charmen i hans betéende. han är svår att gilla om man inte känner honom. men jag, jag får ont i magen av att vara utan honom och han är den finaste jag vet. nu blev jag sentimental. min lilla vän i vått och torrt.

-

knasigt. jätteknasigt.

-

när jag var liten hade jag för vana (ovana?) att kolla i sånna där röda papperskorgar om det låg använda blöjor där i. om det gjorde det sa jag "blä!" och sprang därifrån. ibland undrar jag om jag kanske var lite konstig som barn.

i'll be your mirror

i find it hard to believe you don't know
the beauty that you are
but if you don't, let me be your eyes
a hand in your darkness, so you won't be afraid

when you think the night has seen your mind
that inside you're twisted and unkind
let me stand to show that you are blind
please put down your hands
'cause i see you

i'll be your mirror

tatuering

vad jag är trött. letade mig fram på söder idag för att tatuera mig hos joel, nu är första sittningen klar. han är så fantastiskt duktig och jag är så fantastiskt nöjd men är så öm att jag knappt vågar snudda vid armen. svullet och eländigt. och det gjorde förfärligt ont, tänk, det är visst sånt man glömmer bort mellan varven och förmodligen är det därför man utsätter sig för den jobbiga smärtan gång på gång på gång. konstig hobby man har. men det är ju så roligt.

här är skönheten, dock tycker jag inte riktigt att bilderna ger den rättvisa. det är lite knepigt att fota sig själv. första bilden är iallafall undersidan av underarmen och andra bilden är ovansidan av underarmen. om ett par veckor blir det sittning två och då får den färg minsann. åh så fint, åh så fint. tack till joel. nu ska jag äta godis.

onsdag

min systerdotter är verkligen den finaste tjej som finns. häromdagen var hon här och hälsade på och nu kan hon vinka, pussas, klappa händerna och säga mamma. så himla duttig. mosters guldklimp. helst skulle jag vilja hänga med henne varje dag, åh.


de senaste dagarna har varit lite tumulta. christoffer har slutat röka och har varit en liten surpuppa. jag är nog bortskämd som har en käraste som aldrig någonsin är tjurig eller gnällig så det här var en pärs må jag säga, men han är så himla grym. inget mer äckel-päckel, nu ska vi bli friskusar och bara leva på hö. säger jag och knaprar på min vaniljbulle. hur som helst - christoffer, jag älskar dig, du är fantastisk, puss! puss! puss! puss! puss! puss! puss!

en annan pärs var idag när jag fick min i särklass suraste och otrevligaste kund hittills. en rödhårig tant och jag förstår inte, jag gör verkligen inte det, varför vissa verkar ha som hobby att gnälla på precis allting. och kassörskor får ta mycket skit. jag kunde inte göra så mycket annat än att skratta när jag försökte få henne att förstå att fyra plus fyra är lika med åtta och allt jag fick till svar var 'är fyra plus fyra lika med åtta så är jag jultomten'. ja hej hej jultomten. fick senare höra att hon tydligen alltid är så där och att man inte ska lyssna på någonting hon säger, finns det ingenting att gnälla över så hittar hon någonting att gnälla över. vilket roligt liv hon måste ha.

-

ibland undrar jag hur mycket man kan öppna sig i en blogg. hur mycket man SKA öppna sig i en blogg. jag vet aldrig vilka som läser och det är väldigt jobbigt ibland. i tidigare bloggar har jag varit väldigt öppen, men i den här har allting varit kryptiskt och hemligt, jag har inte vågat skriva särskillt mycket alls om personliga grejer eller lämna ut namn med rädsla för att trampa någon på tårna eller hänga ut någon. men jag har inte vågat skriva särskillt mycket om mig själv heller, kanske med rädsla för att bli dömd även här. det här kallar jag nästan som min frizoon från att bli just det. dömd alltså. jag är ju bara en normal tjej. med en ovanlig sjukdom. och kanske, kanske börjar jag känna mig starkare nu och kanske är det därför det inte ens känns jobbigt att skriva. jag har en sjukdom, men jag är inte sjuk. jag är född med min sjukdom och jag kommer att dö med min sjukdom. och jag får ofta frågan om jag skulle ha velat vara utan den, och klart att svaret är enkelt där, egentligen. ingen vill väl vara sjuk. men fan vilken fin människa det har blivit av mig. inte så snygg men min hjärna är smoking hot. jag har många brister och fel, det är bara att välja och vraka, jag har betett mig svinigt många gånger i livet jag med och jag har gjort mina misstag, men jag har egenskaper jag älskar också. som jag inte tror att jag hade haft utan mina upplevelser. alla värderingar och åsikter och framförallt, sin syn på livet, skapas väl just av sin uppväxt och av sina upplevelser. jag har varit utfryst i varenda klass jag har gått i och i varenda grupp jag har befunnit mig i, förutom i min kurs jag gick. där var alla kompisar med alla. en väldigt ovan känsla för mig. jag blir väldigt rädd när jag hamnar i en grupp numera, christoffer säger att hela min kroppshållning ändras och att jag blir 'liten'. jag gör mig liten. tar inte för mig och pratar gärna inte om inte någon pratar med mig. för jag vet att, jag blir dömd så fort jag går in genom en dörr. det blir alla, och jag lite mer. och när jag var liten försökte jag alltid att motbevisa det, bevisa att jag var bra och precis som alla andra men barn är svåra. barn kan vara riktigt grymma ibland. och jag hade vänner, dom allra finaste, jag var aldrig ensam på det viset. men jag var aldrig omtyckt av resten av gruppen, och inte för någonting jag hade sagt eller gjort. bara för den jag var.

vilket ordbajseri det blev nu.

i åttan - nian var jag mobbad. fast jag visste det inte då, det tog ett bra tag. jag trodde att mobbad var lika med ensam, slagen, knuffad. jag hade ju min fina linnea och sophie och jag var aldrig ensam, aldrig när dom var i närheten. och jag vet inte hur han började, eller när, men han började att skriva saker. över datorn och på lappar. saker om mig och än en gång var det inte för någonting jag hade sagt eller gjort, utan för att jag var jag. saker som att jag fick åka hiss i skolan istället för att ta trapporna. eller att jag fick ta promenader istället för att vara med på gymnastiklektionerna. eller för att jag har ett stort ärr från nacken till svanken som jag, på grund av honom, har så svåra komplex över att jag än idag inte vågar visa mig i linnen. jag intalade mig själv hela tiden att jag inte tog åt mig. fast det gjorde jag, sakta men säkert och det kom smygande. när jag insåg att jag blev rädd när han tittade på mig eller när vi tvingades att jobba i samma grupp så var jag rädd, rädd för att han skulle säga någonting till mig ansikte mot ansikte och att jag inte skulle klara det. jag ville så desperat att ingen skulle veta och ingen, ingen anade någonting. och jag var så fruktansvärt jävla rädd att någon skulle få veta.

en dag var inte linnea eller sophie i närheten och jag var på väg till matsalen. då ropade han på mig. det var första gången han tilltalade mig. det var inte någonting snällt han ville och jag svarade inte, fick en obeskrivbar panik över det faktum att det inte bara var blickar eller skrift den här gången, utan verbalt och jag fortsatte att gå och han ropade igen, igen och igen och tillslut skrek han mitt namn och mitt hjärta slog så hårt och jag svarade fortfarande inte, rundade hörnet och gick in i matsalen. ställde mig i kön, kunde knappt andas och min lärare caroline stod där, frågade vad det var och om det hade hänt något. jag kunde inte svara, vände mig om och gick ut, upp till personalrummet, knackade på och fick inte fram någonting, inte ett ord. jag grät så att hela kroppen skälvde. dom la mig deras soffa, lotta höll min hand hela tiden och jag grät tills jag var fullkomligt utmattad. två års gråt som kom ut inom loppet av några minuter.

och mina föräldrar vet inte, jag tror inte det. jag hoppas inte det. jag bad mina lärare att inte berätta någonting. mina föräldrar har alltid sett mig som skör, mer skör än vad jag är, någonting sånt här hade förmodligen knäckt dom. det knäckte mig och det var fem år sen. men jag reste mig upp, jag står upp idag. min sjukdom har jag fortfarande och jag blir fortfarande dömd för just det, att den finns där och att den syns. mer ibland, mindre ibland. det är fem år sen och jag vågar tro på mig själv igen, att jag klarar av och att jag är värdefull och att ingenting av det han sa, någonsin, var sant. och medan många fortfarande dömer mig så finns det inte någonting som skulle kunna få mig att döma någon annan på grund av någonting som finns på utsidan eller på grund av någonting som personen inte har valt själv. och det, är förklaringen till varför min hjärna är så smoking hot.

godis

jag tycker det är så himla roligt att jobba nu. jag börjar förstå allting och idag fick jag sitta med en vikarie (som inte kunde någonting och frågade mig om hjälp, så jag kände mig helt awesome). dessutom kom lina fram och gav mig beröm. varje gång hon har kommit fram så där är när jag har gjort någonting fel, typ slängt viktiga kvitton eller glömt ta betalt. jag har gjort bort mig ett antal gånger med andra ord. men nu var det bara bra saker och det känns fint. jag är inte helt bakom flötet ändå. hurra för mig, idag har du varit bra madeleine.

sen höll jag bokastavligen på att avlida av godissug. var flera veckor, om inte månader, sen jag åt lösgodis. jag är ju så sällan hemma numera. ringde till min far i ren desperation och väste fram "ge mig fredagsgodis fastän det är torsdag! snälla!" sen dog jag. eller nej det gjorde jag inte alls. men nästan. han är en god man och lovade dyrt och heligt att inte glömma köpa. tack snälla far!

-

don't wait, just scream it, don't wait for a sign 'cause it might never come and then it would be to late, go scream it and be with him in meaningful ways because that is beautiful and that is generous and that is what loving someone is, that is raw and unguarded, and that is all that is worth anything, really.

the notebook

häromdagen såg jag och christoffer på the notebook och ja, jag vet inte ens var jag ska börja. det är nog den finaste film jag någonsin har sett. var varm i magen från början till slut och efteråt grät både jag och christoffer en skvätt, jag en ganska stor skvätt. så där så att man nästan darrar litegrann. jag har inte blivit så här förälskad i en film sen '05 någongång, när jag såg brokeback mountain första gången.
ni hör, jag är kräsen. är verkligen ingen filmmänniska,
det är inte många filmer som har fått mig fast.
men den här är nog den finaste någonsin.

fredag

blåbärssoppa är gott.

om ett par timmar blir det jobb och sen ska jag hem till christoffer. hela tre dagar sedan vi sågs och det är tre dagar för länge vill jag lova.

måndag

senaste dagarna har varit så fina. lite tröttsamma, men fina. christoffer och jag har varit varandras i ett halvår och det firade vi med en herrans massa pussar och hans kycklinggryta som vi aldrig någonsin äter annars (ungefär hela tiden), jag fick en present och det fick inte han. romantiska tjejen. hur som helst har det varit det finaste halvåret i mitt liv. folk säger att det märks på mig och jag känner det. att jag är så mycket lyckligare. vågar tro mer på mig själv även om jag har en lång väg kvar att gå. så jävla kär är jag.

två filmer har vi hunnit med att se också. 'det regnar köttbullar' och '2012'. ingen av dom var min kopp thé riktigt. animerade filmer har aldrig riktigt varit min favorit, dock älskar christoffer sånna så jag får offra mig. men ändå, njäe. fast gillar man sådant var den säkert bra och kanske alla går och säger 'STEVE!' i flera dagar efteråt som christoffer gjorde, farligt det där. och 2012 var världelös. snyggt gjord och jag fastnar alltid för naturkatastrof-filmer men det är någonting med det där amerikanska jag bara inte riktigt klarar av. typ 'i love you, son' femtusen gånger och tänk att man kan fly från världens undergång bara man kör tillräckligt fort. verkligen skitbra ju. det ska jag komma ihåg om jag får uppleva domedagen.