hjärteskrutt

min lilla buddah, en stor kille på 4700g nu. ett och ett halvt kilo inom loppet av drygt en månad, inte dåligt! jag trodde dock att det skulle vara en bra bit över 5000g, i mina ögon har han blivit enorm. som en liten man nästan.

12 i min väska

men vilken tråkig, jag har ju ingen väska.

gammal tant

jag tycker att det är lite roligt att när jag var på inskrivningssamtalet på mvc någongång i mars så sa min barnmorska att jag måste träna min rygg, för den kommer jag få väldigt ont i när magen växer. eftersom att jag inte får träna min rygg på grund av en stor operation jag gjort så gjorde jag inte det heller. och magen, den växte, den blev enormt stor faktiskt. jag ser det liksom nu i efterhand. men ont i ryggen hade jag inte en endaste dag på nio månader.

men nu efteråt har jag fått jätteont i ryggen. det blir nog så när man bär runt på en bebis hela dagarna (och tack gode gud för att han är en bebis som faktiskt gillar att ligga själv.) men är det inte lite typiskt, ändå. dock har han blivit en liten tjockis - med stora, runda kinder och fettveck på dom goa låren. myspys.

11 mina syskon

min äldsta syster heter veronica (fast ja, för mig är hon alltid yoka) och är 29år. hon bor i ett radhus några stenkast från mina föräldrar med sin sambo och världens finaste dotter julia. eftersom att hon är nio och ett halvt år äldre än mig var hon en arg tonåring när jag var liten, vet inte hur många gånger hon jagade en livrädd stackars lillasyster runt i huset och kanske, kanske fick hon aldrig tag i mig eftersom att jag lever än idag. men veronica är nog den snällaste människan i världen och lite som en extramamma, ibland, som blir orolig för allt och ingenting. folk brukar säga att vi är så lika i sättet att vi inte ser det själva, och så är det nog. vi är nog väldigt lika och väldigt olika på samma gång. vi gråter ungefär lika lätt som vi skrattar (fast jag är så himla bra på att dölja sådant) och är båda lika galna i julen och allt vad det innebär. och framförallt så är vi lika envisa båda två och ingen av oss ger sig i första taget. med andra ord har jag aldrig någonsin fel och inte veronica heller.

-

min andra syster heter susanne och är 27år. hon är nog den i familjen som jag har stått närmast under min uppväxt och så bakar hon världens godaste chokladbollar, minsann. ibland förvandlas hon till den jobbigaste retstickan i världen och hon har drivit mig till vansinne många gånger, typ genom att sjunga så högt tills jag började gråta (på riktigt!) medan hon tyckte att det var jätteroligt och fortsatte att sjunga högre. en annan gång minns jag inte vad hon gjorde, men jag blev så arg och allt jag hade tillgång till var en ost. och en osthyvel. så för att få ut min frustration började jag hyvla som om det inte fanns någon morgondag så att det flög ost i hela köket. men bortsett från detta är susanne också världens snällaste, finaste och knäppaste. jag har på något vis alltid beundrat susanne och allt vad hon tog sig för, det visade jag genom att rota och sno saker från hennes garderob. men det är okej, hon fick mig att byta till sig min mobil mot typ en fotoram och tre armband (jag vet inte, är nog för snäll ibland...) och så har hon bott i kanada, appropå ingenting.

veronica, jag, susanne

10 dagens klädsel

- strumpor

- benvärmare

- leggings

- trosor

- bh

- linne

09 min tro

det här är ju så himla svårt. jag är nog en töntig svensk och tror på "något", för VAD jag tror på kan jag liksom inte definiera. bara att vetskapen om att vi svävar runt i ett oändligt ingenting är alldeles för otäckt och övermäktigt för lilla mig och att det måste finnas någonting större än det här. det bara måste. men vad det skulle vara bör jag nog inte gå in på för jag vet inte. så jag väljer att säga att det är "något". jag tror på "något".

och så tror jag på att jag ser ut som ett spöke om mornarna, usch. nu ska här fixas.

först då blev det varmt

dom la mig vid bröstet först då
först då blev det varmt
och mamma hon visste mitt namn
mamma hon viska mitt namn
det kanske inte är farligt att va
här ute träffade jag far
här ute träffade jag pappa

08 ett ögonblick

mmm
mmmmm - du ser ut som honom.
mmmmm - gör jag?
mmmmm - ja, ni har likadana näsa och ögon.

det där viskade natalie till mig på en biograf när vi var sisådär tolv år gamla. efter det kallade alla mig för dobby. (det sorgliga i det hela är väl att även jag inte kan undgå att se likheten...)

07 min bästa vän

det finns ju dom som kommer att finnas i hjärtat för alltid även om man har glidit ifrån varandra med tidens gång. det betyder inte att man inte tänker på dom nästintill dagligen och när man väl möts så är det som det alltid har varit. därför gillar jag inte riktigt att rangordna. jag har alltid haft väldigt svårt att komma nära folk, alltid varit distanserad och lite avståndstagande så dom som ändå har lyckats att ta sig förbi allt det har lyckats med någonting som inte många har. ni går att räkna på en hand.

linnea
min bästa vän från att vi var ett år till... ja, på något vis kommer hon alltid att vara min bästis linnea. vi hörs ibland och ses ibland och när vi väl gör det så är det som att ingenting någonsin har förändrats. på dagis lekte vi alltid en påhittad lek i rutchkanan som gick ut på att en av oss var barn och en av oss var mamma, barnet höll på att ramla ner från rutchkanan och ropade på sin mamma efter hjälp, varpå mamman kom och puttade ner barnet. helt logiskt. i skolan kunde vi spendera timtal på bänkarna vid ingången och prata, vi gjorde bröst och penisar på pepparkaksgubbarna på hemkunskapen så att birgitta blev upprörd, vi hade många fina stunder med mitt alterego cp-charlotte (som tappade hjärnan ibland och blev galen), här är ragnar i ragnars fantasi och listan kan göras lång. vi kunde umgås hela dagarna och ändå var vi tvugna att prata i telefonen när vi kom hem. oskiljaktiga.

ida
vi lärde känna varandra för snart fem år sedan, genom linnea. en vänskap som kom smygande, från att ha varit trevande och försiktigt till att sedan explodera. sommaren 'o6 spenderade jag hemma hos ida i örnsköldsvik och det är en av mina bästa somrar någonsin. gatufesten där vi fick hälsa på jeppson, "jag är lik jättepappa", piercingdebut, alias, såpbubblor ur pippifåglar (fråga mig inte...). en av dom snällaste och finaste människor jag någonsin har mött.

och jag sa ju att jag inte gillar att rangordna och det gör jag egentligen inte heller, men det finns alltid någon som betyder lite mer. och hon kommer här;

madeleine
fina, fina, fina tjej. jag och madeleine har egentligen ingenting gemensamt (förutom våra tjusiga namn!) och vill helt olika saker i livet. men det som gör att det fungerar och klaffar så bra är nog för att båda är väldigt bra att acceptera varandras livsval och kan göra det till någonting roligt istället, vi har alltid någonting att diskutera och alltid någon att utbyta åsikter med (hej pensionärsliv!). madeleine är väldigt målmedveten och när hon vill någonting så satsar hon fullt ut. i skrivande stund utbildar hon sig till präst medan jag sitter här och inte alls vet vad jag vill med mitt liv rent yrkesmässigt.

madeleine och jag träffades i ettan på gymnasiet. jag minns än idag var hon satt första dagen, men jag minns inte vårt första hej eller när vänskapen tog fart på riktigt, men en händelse minns jag väldigt tydligt. det var en av dom första dagarna i skolan och vi skulle ha en rundtur så vi fick se alla lokaler. tillsist skulle vi vidare till våningen ovanför, och medan min klass tog trapporna så fick jag ta hissen, en hiss som vägrade komma. så där stod jag, svor och blev stressad över att behöva leta reda på en klass på ett ställe där jag inte hittade någonstans. men när jag väl kom upp till rätt våning så stod madeleine där och väntade på mig. jag kan inte minnas att vi hade pratat någonting alls innan det, men det är sån madeleine är. det är sånt madeleine gör. hon är så fruktansvärt snäll och godhjärtad på alla sätt och vis.

sen följde tre år där vi umgicks nästintill varje dag, sålänge inte någon av oss var sjuk för då var den andra hemma också. alla gånger vi skrattade så vi dog, alla gånger vi sa till lärarna att vi skulle jobba i fiket vilket vi inte alls gjorde. vi satt möjligtvis i fiket men vi var så förfärligt bra på att prata och äta hans-kaka istället så mycket pluggande blev det sällan av. madeleine är bäst i världen och därför är hon även gudmor till mitt barn.

06 min dag

den har knappt börjat än, så det blir inte mycket skrivet. frank har inte varit medgörlig alls inatt och tyckt att det här med att sova är en onödig grej fastän man är så trött att ögonen går i kors. så vi har varit två väldigt trötta föräldrar den här morgonen och åt en sömnig frukost till ljudet av typ en orkan utanför fönstret (hej novemberväder! hatar dig!). ikväll ska vi äta världens godaste sallad och få besök av christoffers moster + man.

björnen sover, björnen sover

jag har försatt mig i något slags sleep-mode. inväntar christoffer och frank som hälsar på gammelmormor så att vi kan åka vidare till mina föräldrar som bjuder på middag. till dess blir det choklad, vatten och grey's anatomy. (kanske världens mest meningslösa inlägg, egentligen ville jag bara visa upp min lilla nalle.)

05 vad är kärlek?

Y att sjunga lille katt för allt vad man är värd och tillslut få ett litet léende av en liten människa till svar.
Y att se alla skavanker på sin kropp men med vetskapen om att du alltid tycker att jag är vacker ändå.
Y att kunna spendera tiden i en folksamling och ändå är det bara vi som betyder någonting.
Y att tänka sig livet om tio, tjugo år och fortfarande se min hand i din.
Y att hålla i sitt barn för första gången någonsin.
Y att skratta så man nästan slutar att andas.
Y att avsluta varandras meningar.
Y kramar i alla dess slag.

04 vad jag åt idag

m
igår; när man får barn är det lätt hänt att man glömmer bort sig själv, och det är ingen underdrift när jag säger att det precis är vad jag har gjort. jag ger all min energi till frank under dagarna, så mycket att jag glömmer bort att både gå på toaletten och äta. därför åt jag igår en smörgås och ett glas oboy till frukost, sen åt jag inte förrän christoffer kom hem och tvingade i mig middag. lax, potatis och gräddfil - kanske det godaste jag vet.

03 mina föräldrar

min mamma heter eva och är 52år. hon är född i stockholm och har alltid bott här, men eftersom mormor och morfar var från gotland spenderade mamma mycket tid där under sin uppväxt. min mamma jobbar på dagvården på ett äldreboende och har vad jag vet alltid jobbat med äldre människor. hon har alltid varit den jag gått till om det varit någonting och även om vi inte haft den närmaste relation man kan ha så har vi ändå alltid haft en stadig relation utan dalar. min mamma är väldigt lugn och trygg av sig och ringer alltid alldeles för ofta utan att ha någonting att säga, men bara för att höra att man lever. ibland skrattar hon även så högt att man hoppar till.

när jag var liten, runt sex-sju år tror jag, så drabbades min mamma av ms. idag är hon rullstolsburen och förmodligen den starkaste människa jag vet. så in i döden envis (och tack för dom generna mamma!) och gör mer än vad någon skulle kräva av henne. hon jobbar, tar sig ut i den blåsigaste snöstorm med blixthalka, hon städar, fixar och donar trots att det inte går i ultrarapid. för ett och ett halvt år sedan åkte hon på ett träningsläger i teneriffa och ja, listan kan göras lång. hon låter ingenting hindra henne.

jag borde krama min mamma oftare än jag gör.

-

min pappa heter janne och är 52år. mannen i mitt liv, nästan, min stora trygghet. jag har aldrig varit varken mammig eller pappig under min uppväxt men under dom senaste åren har jag blivit en pappas flicka (christoffers ord: - du idoliserar din pappa.) min pappa är väldigt öppen, pratglad, skämtsam och sjukt barnslig. jag skrattar, min mamma suckar. han är en sådan som kan bli bästa vän med vem som helst inom loppet av fem minuter.

pappa ställer upp för allt och alla och ibland nästan lite för mycket, ibland känns det som att han glömmer bort sig själv mitt i allting. när jag var liten spenderade vi hela somrarna med att cykla ner till badstranden (jag på pakethållaren, badmadrassen på ryggen) och jag minns fortfarande alla gånger när han förgäves försökte få mig att lära mig simma. idag är jag tjugo år, kan ta ungefär tre-fyra simtag innan jag desperat börjar sprattla och flaxa och sjunka till botten. så, alla våra dagar i vattnet kanske inte lönade sig så mycket på så vis men det är ändå någonting som jag minns som tydligast.

i mina ögon är pappa lite av en odödlig hjälte som aldrig kommer att bli gammal och svag. att han kommer bli det och tillsist försvinna från mig är någonting jag knappt kan tänka på så därför gör jag inte det heller.

den olyckliga lilla tomtenissen

idag försökte jag få till lite julbilder på frank, i en dräkt som mer satt som en stor säck och en luva som nästan var lika lång som honom. vad ska jag säga? det gick sådär... kan inte påstå att han var så där väldigt nöjd med att vara tomtenisse. och hans stackars mamma skrattade så mycket att hon knappt kunde hålla i varken kamera eller barn.

förlåt mitt hjärta, men du är så söt att jag kan dö.

02 min första kärlek

det beror alldeles på hur man ser det tycker jag. markus och robin på fritids? (ja, två samtidigt!) eller jakob i mellanstadiet? min första riktiga pojkvän? någon man klamrat sig fast vid för att man var så kär? jag vet verkligen inte, frågan är ju så bred. kär har jag varit ett par gånger i mitt liv, men kär och kärlek är så olika. it takes no time to fall in love, but it takes you years to know what love is. kärlek för mig är att växa ihop och nästintill bli till ett, och det har jag bara varit med om en gång i mitt liv. hans namn börjar på c.

01 presentera dig själv

(ja, även jag har fallit för den här listan.)

jag heter madeleine och bor i solna utanför stockholm med min sambo christoffer och vår son frank. är tjugo år gammal, spenderar dagarna med att vara mammaledig och gosa med min son, byta blöjor, pyssla och se på nyhetsmorgon. är tokig i julen och hela december månad är den bästa tiden på hela året, varje år. är tatuerad lite här och där och tycker att bodyart är bland det roligaste (och smärtsammaste...) som finns. är ganska tystlåten och observant, om jag inte får ryck och pratar utan hejd. är väldigt sällan lagom när det kommer till att prata - det är allt eller inget, ungefär.

christoffer är min själsfrände och bästa vän. min stora kärlek och trygghet. vi blev tillsammans i augusti '09, och i februari '10 flyttade en liten rackare in i min mage. frank föddes i oktober '10 och är det bästa, det största och det vackraste som hänt oss. han är inte ens en månad gammal och ändå minns vi inte hur det var innan han var här. att vara gravid är det svåraste, mest påfrestande och det mest fantastiska jag har gått igenom. utan tvekan värt alla dagar man knappt kunde röra sig utan att kräkas, värt alla krämpor som hör till när man blir stor som en valross. det har varit så värt allting, kort och gott.

någongång för ett par år sedan råkade jag höra en låt av morrissey och har sedan dess varit besatt. i juni '09 såg jag farbrorn live och om jag hade en lista på mest fantastiska upplevelser så skulle den konserten finnas med där.

förlovning

nu är jag fästmö och christoffer är min fästman.
jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Y

och lite tidsfördriv

hittade denna lista i en blogg, som en liten sammanfattning av första tiden med frank.

NAMN:
det var liksom aldrig något tvivel om att han skulle heta frank. redan innan jag och christoffer ens hade blivit tillsammans och vi pratade om namn så sa vi att våra framtida söner skulle heta frank för att det är det finaste namn som finns. att våra söner skulle bli vår son visste vi inte då. sen heter han lars efter christoffers morfar, och jan efter min pappa. efternamnet är christoffers.

AMNING:
att försöka amma är nog det värsta jag någonsin har gett mig in på. för mig, och för oss, funkade det inte alls. lite som att helvetet bröt lös varje gång vi skulle försöka. frank blev förbannad och skrek och grät så att taket lyfte för att han inte fick i sig tillräckligt med mjölk, jag grät för att jag tyckte så synd om frank och för att det gjorde så JÄVLA ONT. mina bröst var fullkomligen sargade och har inte läkt helt förrän nu - snart en månad senare. och christoffer stod brevid, halvt maktlös över situationen. så tacka vet jag ersättning, nu är vi en lycklig familj igen.

SÖMN:
jag sover som en prinsessa eftersom att christoffer tar nätterna. mornarna har blivit tidigare och dagarna mer intensiva, men nattsömnen är så gott som dom var innan han var född (mer än att jag vaknar till då och då när han skriker). men han är en snäll bebis och vaknar enbart ett par gånger varje natt och är hungrig.

TILLVÄXT:
en liten klump på 3200g och 51cm kom han ut som. sen gick han ner och blev världens minsta, rödaste räka och vägde blott 2900g och senast vi vägde honom så låg det på 3750g - tjockisen! idag ska han vägas igen och det ska bli himla spännande.

HUMÖR:
frank är verkligen den snällaste bebis som finns. alltid på gott humör eller sovande, enda gången han är riktigt arg är när han är hungrig. då skriker han så att man tror att han ska kräkas, sluta andas eller dö men han är helt enkelt bara väldigt matglad och otålig. ibland är det ingenting annat än mamma eller pappas famn som duger men han är väldigt bra på att sitta själv i sin babysitter också, så både jag och christoffer är bortskämda med mycket egentid och händerna fria. det där med att man inte ens har tid att gå på toaletten som alla småbarnsföräldrar pratar om känner vi med andra ord inte igen. ännu.

MAMMAKROPPEN:
eftersom jag bara gick upp 7kg och precis allting av det satt på magen så är det bara just magen som har förändrats också, resten av kroppen ser ut som den alltid har gjort. magen är relativt platt, åtminstone såpass platt att jag kan dölja skavankerna sålänge kläderna inte sitter jätteåtsittande. bristningarna har bleknat bort relativt bra men huden har inte alls hängt med och det är hur fult som helst.

besök och sånt

igår var raraste susanna här och kramade lite på frank. så himla trevligt.

idag har jag, christoffer och frank haft en heldag här hemma och inte gjort någonting alls. när vi vaknade hade vi flera planer men allting blev visst inställt. vi har haft det mysigt ändå! christoffer ringde också till försäkringskassan och skällde på dom åt mina vägnar vilket slutade med att jag har flera tusenlappar på kontot nu (bara sisådär fem månader för sent), ibland lönar det sig att bussa arga karlar på dom små liven. när det kommer till försäkringskassan har jag upptäckt att verkligen ingenting går smidigt, milt sagt. och nu slipper jag allt vad ångest inför julen heter också, alldeles underbart. här ska shoppas.

god only knows what i'd be without you

mmm

när broar till tryggheten bränns

det är svårt att förlora en liten bit av sig själv. även om nästan alla dagar känns bra så finns det ändå där, det som gör så ont och det man undviker till allra största grad att tänka på. man undviker det så mycket att man tillslut lever som att det inte finns, tills man inser att man inte tittar på sin reflektion i skyltfönstrerna för att personen man ser där inte är den man är inuti. att man slutat titta på folk och undviker deras blickar, trots att man vet att dom tittar. men tittar man inte tillbaka kan man låtsas som att man är en i mängden, osynlig och tråkig och som alla andra och gud vad jag skulle vilja vara det. bara för en dag eller så. när man inser att anledningen till att man tackar nej till olika sorters bjudningar inte är för att man inte vill, utan för att man inte vill vara till besvär.

jag tycker ändå att jag har tagit det bra, det här med att förlora sin fysiska hälsa. jag har tagit det så mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. men jag är också bra på att låta bli att känna efter. det bubblar ju i mig, alla möjliga känslor. ilska och vrede över att det är orättvist och varför, varför, varför just jag av alla människor och inte någon annan och VARFÖR, sorg över att jag redan missat så mycket med mitt barn, sorg över att jag ibland inte vill göra mer än att ta en kort promenad men vet att det kan ta dagar innan det finns möjlighet till det. kanske veckor tillochmed. maktlöshet, hopplöshet. tacksamhet över att det hade kunnat vara så mycket värre. lycka över att jag har jordens finaste familj.

christoffer tycker att jag ska gå och börja prata med någon, bara för att få utlopp för allting som jag håller inne. men jag är så rädd för att öppna upp, rädd att jag ska börja gråta. rädd att jag inte kommer kunna sluta om jag väl börjar.

madeleine

här är frank och madeleine, hans gudmor och min bästaste vän of all times.

(och för er facebookare som hänger med i svängarna så kan det hända att jag laddar upp fler bilder på den lilla rackaren där, så håll utkik. eller skicka en vänförfrågan vetja.)

smile baby smile

igår anade både jag och christoffer ett litet léende från frank. idag testade jag igen, blev töntig (tror det liksom kommer på köpet när man blir förälder), lade frank framför mig och började sjunga högt, göra konstiga ljud, sprattla med hans armar, le från öra till öra, och jomenvisst. flera små léenden fick jag tillbaka och jag smälte ihop till en liten pöl på golvet. satt med tårar i ögonen så jag knappt såg vad jag gjorde, men fortsatte att sjunga högt på lille katt och stackars grannar. jag sjunger så brutalt illa att jag inte vågar sjunga när christoffer är hemma, men frank gillar det åtminstone. och jag kommer nog sjunga hela dagen när man får en så fin respons tillbaka. ibland får man sjunga hellre än bra.

(igår var finaste madeleine här och kelade med frank också, jag tror att hon blev kär. bild kommer sen!)

tjockbollen

idag har frank vägts (och kissat på vågen, duktigt!). jisses, vad den lilla herren tjockar på sig. när han föddes vägde han 3200g, gick ner till 2900g, och nu väger han 3750g. det är bra jobbat för att vara blott tjugoen dagar gammal. så det där med att vi har varit så oroliga över att han inte går upp som han ska eftersom han inte äter sin fulla dos (dock äter han oftare) behövde vi alltså inte oroa oss över. tjock och go.

igår lämnade vi bort frank under ett par timmar för första gången också. och lämna bort = hans gammelmormor kom hit och barnvaktade. jag och christoffer åkte till solna centrum i världens snöstorm, jag fick min milkshake som jag längtat så mycket efter, handlade mössa och vantar för att inte frysa ihjäl på hemvägen och sen slutade det med att vi nästan sprang igenom hela hemköp för att vi saknade vår skrutt så mycket. en och en halv timme utan frank är nästan en och en halv timme för länge. även om det var otroligt skönt att bara få komma ut, såklart, lite luft i lungorna. det händer inte särskillt ofta nu när kroppen mår som den gör. jag tar vara på stunderna.

you'll never no dear, how much i love you

hang with me

jag och christoffer har nog aldrig varit inne i idol så mycket som det här året. minns förra hösten när vi satt och svor åt att det var så tråkigt och dåligt, men i år är det verkligen bra. faktiskt helt sjukt bra, även om jag inte riktigt vill erkänna det. jag som tidigare har haft svårt för hela konceptet och christoffer som aldrig ens har velat kolla på det över huvud taget. men det betyder också att vi varje fredag blir lite osams eftersom att jag är en smula kär i elin medan christoffer tycker att hon är värdelös. hon är så söt att jag vill äta upp henne, for real. men men, jag får nöja mig med att båda är kåta på jay också (men det behöver väl inte ens nämnas.)

vem vet inte du vem vet inte jag

"och vad som helst kan hända än, det är det enda jag tänker på, men jag är så, så, så lycklig. händer det så händer det och har vi tagit ut lyckan i förskott så har vi åtminstone fått vara glada en gång. det är bättre och mer värt än att hela tiden tro det värsta. fröet som växer i min mage är redan det största som hänt oss och jag håller alla tummar och tår för att det vill bo kvar där inne så att vi kan få träffas i höst."

det där skrev jag precis när vi fått reda på att jag var gravid. och nu sitter jag här och gråter en liten skvätt för att jag blir så rörd, på något konstigt vis. att vi visste så lite då och att han är här nu, vår frank. att det var just han som bodde i min mage. från cellklump till den sovande människa som ligger här brevid mig just nu. det är så overkligt.

i've got sunshine in a bag

idag var det min tur att bli spydd på. vi myste i sängen när det helt plötsligt stod som en fontän ur franks mun (och näsa...). stackars liten. och det är svårt att inte skratta när han blir så himla förskräckt och förnärmad. sen tyckte han att det var ett gyllene tillfälle att bajsa snett så det rann ur blöjan. jadu, det är inte så glamouröst som man kan tro när det kommer till att ha småbarn. men vad gör lite äckelpäckel när man är så fin. mycket som jag innan trodde skulle bli svårt och jobbigt har visat sig inte vara svårt alls. jag sitter med glädje och torkar bort bajs, ögonklet, snor, kiss och gud vet vad och man funderar inte ens på det. det är så mycket värre att se sin bebis vara ledsen att man gör det per automatik.

men det är riktigt utmattande att vara mamma också. inte på så vis att jag inte får sova, för det får jag. men man är konstant orolig, på sin vakt och om frank bara hostar litegrann så står man där med hjärtat i halsgropen och tror att han dör. här skulle jag vilja skriva 'det går över', att det är någonting man växer ifrån, men jag är tveksam. jag tror det är en livslång oro, vare sig han är ett eller tjugofem år. det är nog bara att vänja sig.

oh well, livet är fantastiskt. nu ska jag gå och krama på min ängel.

swedish milkmaid

dagens glädje: jag har ingen mjölk kvar! gud, om jag någonsin får fler barn ska jag ALDRIG ge mig på det där med amning igen. vilket slöseri med tid och smärta och blod. så, jag klarade mig alltså från mjölkstockning och nu kan mina tuttar få läka ifred. frank är så nöjd ändå, han är en matglad herre kan jag lova. får han inte mat direkt hungern slår till så skriker han så att grannarna måste tro att jag mördar honom. jag känner mig lite som världens sämsta mamma och/eller som en barnmisshandlare när han skriker på det viset, slutar alltid med att jag står och kallsvettas i köket och svär högt åt att mjölken inte vill svalna tillräckligt fort och ja, det liknas lite vid en cirkus här hemma. tack och lov är han världens finaste resten av dygnet, det väger upp hans lätt ocharmiga betéende när han är hungrig. (och mat = ungefär hundra bajsblöjor idag. jag börjar bli bra på detta.)

ensam är stark

åh, tiden, gå lite långsammare nu. redan november och jag hänger inte med. idag har jag haft min första dag ensam med frank och det är ett projekt för sig när man har en kropp som knappt vill fungera. det är nog mitt enda bekymmer just nu och det enda som tynger mig något oerhört. att jag vill bli bra, och det nu, på en gång. fastän jag vet att det kommer krävas månader av rehabilitering. styrkan och balansen är som bortblåst, det enda som har blivit lättare sen magen försvann är att lyfta fötterna. och det är ju en fördel om man ska ta sig framåt. så jag kämpar på, sakta men säkert. går några steg varje dag här inne, stretchar och tränar i den mån jag orkar. att jag missade franks första barnvagnspromenad smärtar i hjärtat men någon vacker dag ska jag också orka ta en promenad med honom. ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för madeleine.

hur som helst har allting gått strålande. mat, blöjbyte och gos och sen är han nöjd. vi har som sagt fått världens snällaste barn och då är det inte särskillt svårt att vara mamma. vem vet vad som kommer, jag tänker leva i nuet och njuta av stunden.

-

igår hade vi finbesök av erik och petra också. bilder får tala.