-

häromdagen var jag och christoffer och hälsade på hans nyfödda systerdotter molly. så liten och så fin. jag blev helt stum för att jag blev så känslosam. vågade bara klappa henne lätt över kinden och det lilla håret, sen var jag rädd att hon skulle gå sönder. det känns så obeskrivbart overkligt att vi får en sån liten i höst. en alldeles egen. att han redan finns hos oss, i min mage. vår lilla människa. med ögon, mun och näsa. i mig. går inte att förstå.


och det är så mycket som måste ordnas. barnvagn, spjälsäng, bilbarnstol, badbalja, skötbord. och sen alla tusenmiljoner småsaker. blöjor, nappar, nappflaskor, filtar, kläder, salvor, oljor. blir yr i huvudet. tack och lov att vi har 3-4 månader på oss.


har spenderat förmiddagen med att diska i en halv evighet och ätit tortellini. på torsdag är det födelsedagskalas för min systerdotter julia som fyller 1år och på söndag fyller jag 20år. christoffer lovade mig vilket middag som helst och jag valde mc donalds. orkar inte ens skämmas. lever man med någon som ryser av blotta tanken på en cheeseburgare får man passa på, basta. farväl!

-

jag trodde aldrig att jag skulle bli en sådan person som är nojjig över min egen vikt. kanske för att jag aldrig har behövt, kanske för att jag aldrig har gått upp i vikt hur jag än burit mig åt. kanske för att jag tycker att det är så himla fint med kurviga tjejer. ja, alltså när andra är det. när man själv börjar gå upp i vikt är det inte alls lika roligt. fastän jag vet varför, fastän jag vet att det är helt naturligt. fastän jag ändå vill gå upp i vikt för mitt barns skull.

jag står på +2kg nu. det är egentligen ingenting, alldeles för lite för att vara i vecka tjugotvå. tillochmed som ogravid hade jag fortfarande räknats som underviktig. och underviktig är aldrig någonting jag har strävat efter, snarare normalviktig. och ändå, ändå är det så läskigt när man närmar sig högre siffror med stormsteg. allt jag hoppas på nu är att det kan fördelas lite tjusigare. för tillfället sitter mina två kilon mitt på magen. möjligen lite ökad blodvolym som väger också, men annars sitter allt på magen. och det, vill jag lova, är inte snyggt någonstans. mina ben ser ut som två tandpetare och mitt huvud som ett litet knappnålshuvud. så om jag nu ändå ska bli tjock kan jag väl få lite fläskiga ben och dubbelhaka? väntar med spänning.

sen lovade jag mig själv när jag blev gravid att det inte skulle ta över den här bloggen. för seriöst, mer ointressant ämne för utomstående att läsa finns väl knappt. men det går liksom inte att låta bli.

-

idag har linda och daniel blivit föräldrar. christoffer har blivit morbror. vår kille har fått en kusin. så himla fantastiskt. grattis!

-

min kille är vild. när barnmorskan skulle lyssna hjärtljuden ville han inte alls ligga still, allt man hörde var någon som snurrade runt åt alla håll och kanter. och trots att just hjärtljuden inte gick att höra så där alltför bra så fick vi ju bekräftelse på att det är liv och rörelse där inne åtminstone. ett par blivande föräldrar gick lättade därifrån och åt glass i solen, sånt gillar vi.

och så är christoffers syster inne på sjukhus nu och kan föda när som helst. hoppas det går fort och så smärtfritt det kan. jag dör av nyfikenhet. det är roligt när andra ska föda barn men tanken på att jag själv kommer ligga där känns inte lika lockande. kanske hinner ändra inställning till det där när det närmar sig, just nu får jag bara dödsångest när jag tänker på det. när jag är ännu mer tjock och ännu mer orörlig vill jag nog bara träffa min kille, ut ska han ju. på ett eller annat vis. så mycket vet jag. kosta vad det kosta vill.

nu är jag så himla trött. en jobbig känsla av saknad börjar infinna sig och jag kommer aldrig att uppskatta att sova ensam längre. trots att du flåsar i mitt öra, älskling.

-

dagen har spenderats så här ungefär:

jag är trött. rastlös och har ont. vill inte vara gravid längre, det är verkligen inte roligt. samtidigt är jag rädd för att tänka tanken 'kom ut nu', då kanske han gör det och det vill jag ju inte heller. inte än, inte på länge. han ska vara där inne så länge att han mår bra när han får möta oss. men, det tär så mycket nu. världens största mage på världens minsta kropp. det är jobbigt nu, det gör ont nu. i huvudet också. jag är så förfärligt rädd att kroppen inte blir som den var innan, sen, när allt det här är över. varför den inte skulle bli det finner jag ingen logisk förklaring till men jag fungerar så nu. rädd över att kroppen kommer må så här för alltid.

det är småsaker. mest bara småsaker. som tär på mig mest. ibland är jag sugen på en smörgås men jag förmår mig verkligen inte att göra en. först måste jag resa mig ur soffan, det har blivit en procedur för sig. sen måste jag gå till köket och hoppas på att kroppen håller på vägen dit. sen ska jag tillbaka, med min smörgås, till soffan. kanske tappar jag balansen och kanske tappar jag min smörgås. då ligger den på golvet, och ner till golvet kommer jag inte längre.

och så vill jag handla kläder till mitt barn. men det går inte. efter tjugo meter börjar jag flåsa som en hund och får nästan panik när jag inte får luft. jag känner mig så instängd. och jag vet inte hur jag ska få det här att inte låta gnälligt. jag vill bara berätta hur det är, för mig. utan att jag framstår som världens mest negativa och gnälliga människa. men gör jag det får jag göra det.

för han ligger ju här i. trots allt. och jag skulle aldrig byta bort det mot någonting, aldrig. den härligaste stunden under dagen är när jag lägger mig ner för att sova, när jag vet att kroppen får slappna av och vila. med en hand på magen och någonstans under huden en liten människa som gör kullerbyttor och sparkar. vi är så nära. allt som är emellan oss är lite hud. och då, kan jag tänka... jag klarade en dag till. och när vi är så nära som vi är under den där sparken eller under den där kullerbyttan så känner jag inte bara att jag klarade en dag till. då känner jag att jag klarade en dag till, och det var inte ens svårt.

-

vågen står fortfarande still. efter att inte ha vägt mig på över en vecka så var jag säker på att det skulle ha rusat iväg. magen växer ju, jag ser ut som en ballong. men jag klagar inte, jag har slutat oroa mig, förut var jag så rädd över att min kid inte heller växte som han skulle men han är precis så stor han ska vara enligt alla mätningar. kan hoppas på att min toppen-förbränning håller i sig och att jag kan stoppa i mig vad som helst utan att gå upp i fortsättningen också, jag är nämligen sugen på socker, hela tiden, jämt. vi köpte ett paket med femton päronsplit häromdagen och jag hade förmodligen ätit upp allihop om inte christoffer stoppat mig. var så himla noga i början med att inte äta för mycket men min självbehärskning har jag glömt bort nu, får jag inte socker så dör jag. precis så känns det.

sitter hos mor och far just nu och väntar på christoffer. ikväll blir det middag här. det är regn utanför fönstret och det doftar så himla gott. jag ser ut som en zombie med tovigt hår och gammalt smink under ögonen men idag gör det ingenting, jag är glad ändå.

-

have you ever heard a song that you wish would never end
did you ever have a conversation with a real good friend
that you wish would just go on and on and on forever more
then you know what i'm looking for
then you know what i'm looking for

did you ever have a taste in your mouth of something new
in the beginning it was strange, until suddenly it grew
into something that you knew you didn't want to live without
then you know what i'm talking about
then you know what i'm talking about

did you ever have a dream, where you actually could fly
and by some odd lovely reason, didn't ask for reasons why
and you'd wake up feeling strong and glad to meet a brand new day
then you know what i'm trying to say
then you know what i'm trying to say

well i don't believe in class, and i don't believe in taste
i believe in simple happiness, and i believe in avoiding waste
i believe in endless winter nights with good friends and good wine
i believe in endless summer nights, good friends and feeling fine

-

lång dag, käre nån. jag och christoffer var hos specialistmödravården för att följa upp hur det går för mig och mina ben. vi har den raraste läkaren alltså. en farbror med vitt hår. han tyckte det var tokigt i huvudet att jag inte är sjukskriven så han skulle fixa ett läkarintyg och ta striden med försäkringskassan. så förbannat skönt att någon som faktiskt kan sådant hjälper oss nu, istället för att det bara är jag och christoffer. helt vilsna på området.

hur som helst. vi började prata lite smått om förlossningen. jag har alltid varit så inställd på kejsarsnitt, just för att jag är stelopererad och för att mina ben är såpass svaga. men tydligen är livmodern en helt annan muskel som jobbar av sig själv, när den vill ha ut ungen är det mest bara att hänga med i svängarna. så en förlossning är alltså inte helt omöjlig om inte någonting annat uppstår eller att någon anser någonting annat. han sa 'finns det minsta risk för någonting så blir det kejsarsnitt, men generellt brukar kvinnor med liknande sjukdomar kunna föda barn som vem som helst annars'. jadu christoffer, gör dig beredd. jag är inte rolig när jag har ont.

tisdag

det enda dumma med att sitta på den här datorn är att texten inte går att förminska som jag vill. gillar inte när det ser för klumpigt ut men nu får det gå ändå. inte för att jag har någonting att skriva om, livet är väldigt stillastående. det lär det vara fram till oktober. kursen jag ville gå fanns det inga platser kvar till förrän i höst. bummer. så nu ser jag fram emot fyra månader av fattigdom och krämpor som bara kommer bli värre, hurra. varje morgon är det lite som att mina höfter har låst fast sig med benen, jag kan med andra ord inte röra mig och knappt byta liggställning om jag inte är okej med att det smäller till av smärta mellan benen. life is good.

måhända att jag låter lite bitter men någonstans i det hela så går det ändå. jag är bara väldigt understimulerad. lever för dagarna christoffer är ledig så att jag har någon att överhuvudtaget prata med. lite mänsklig kontakt liksom, jag har glömt hur man gör. behöver nog inte säga att jag längtar till oktober. dagarna kommer helt plötsligt att ha en mening. fyra månader, fyra månader. håll ut.

och kroppen förändras. det är verkligen jättemärkligt, man ser det ju inte i spegeln. helt plötsligt inser man bara att kläder inte längre passar. häromdagen handlade jag nya underkläder och christoffer tyckte att jag skulle köpa en bh som jag tyckte såg hundra storlekar för stor ut. passade perfekt. och när han såg mina nya trosor sa han "älskling, har du köpt tanttrosor?". jag kallar det sköntrosor. vem har sagt att det är glamouröst att vara gravid? och inte särskillt sexigt heller. inte någonstans faktiskt. jag har tur som har en kille som alltid säger att jag är världens vackraste när jag själv tycker att jag ser ut som en levande degklump. men det är det värt när jag känner hur någonting inuti mig sträcker på sig så hela magen ändrar form. det är så mysigt, nästan alltid. förutom när han sparkar på kissblåsan.

-

har inte träffat min karl på två dagar. det bokstavligen känns som att jag dör inombords och utombords och överallt. trodde aldrig jag kunde bli så fjantig. igår var jag ännu fjantigare och var jättenojjig för att min killing inte alls sparkat lika mycket som innan, trots att jag vet att det är normalt så spelar det ingen roll, jag blir inte lugn förrän han håller aerobicspass där inne. låg vaken och kunde inte sova. när jag ligger vaken och tänker brukar det sällan sluta bra. inom loppet av en timme fick jag för mig att mitt barn var död, att jag har urinvägsinfektion, att jag känner knölar i bröstet och att min knäskål gått lite ur led. ingenting stämmer förstås. en gång fick jag för mig att jag, på riktigt, fått galna kosjukan och låg och kallsvettades för att jag var så himla säker på det. lite panikångestattack-light. christoffer säger rätt ofta att jag är hypokondrisk av mig och jag tycker han är dum och svarar bestämt nej, det är jag inte alls men när jag skriver upp det så här börjar jag undra faktiskt. oh well, jag lever iallafall. så mycket vet jag. och leva är bra.

-

okej, jag råkade nyss ta bort ett långt inlägg.
jag är väldigt mörbultad. vi nöjer oss med det.

-

min pappa är den bästa pappan i världen.

wait.
they don't love you like i love you.

-

har gått runt i något form av konstant lyckorus sen i förrgår. det känns så verkligt nu. att titta på bilderna och sedan på magen och faktiskt inse att han ligger där i. att se hur hela magen guppar. att vi kan kalla honom vid sitt namn redan nu. långsamt lära känna någon som vi inte kommer få träffa förrän om flera månader. jag vet till exempel att han inte gillar när jag nyser, då sparkar han hårt. och vad gör det, att min kropp sakta men säkert förvandlas till en geléklump och att jag inte vet hur jag ska stå ut i tjugo veckor till, eller att jag numera har sån halsbränna att det känns som det brinner i hela svalget. vad gör det när det kommer något så fint ur det. gud, vad jag längtar. efter tidiga morgonar och barnskrik och slempussar. jag, christoffer och vår son. det finns inga ord. (snart låter jag frikyrklig men det är okej.)

idag har jag inhandlat presenter till min systerdotter som fyller år om ett par veckor. jag har väldigt svårt att sluta när jag väl har börjat märkte jag men det blev nog bra. nu ska jag äta mandariner och fortsätta lyssna på glasvegas. livet är bra. väldigt bra.

it's a boy

det bor en lillkurre i min mage. vår fina, fina kille. min instinkt stämde, vi fick med oss en bild tagen rakt mellan benen på honom och, inte är det några tvivel alls vad det är som simmar runt i mig där inne. allt såg fantastiskt ut, inga avvikelser alls. en väldigt pigg liten kille som inte låg still många sekunder. jag är så jävla lycklig.

har ni någonsin sett en så fin liten näsa? eller en så söt liten överläpp?
skulle inte tro det.

-

äntligen har jag införskaffat mig ett linne som magen kan få växa fritt i. avskyr numera att ha åtsittande saker över magen, smått ofrånkomligt eftersom precis allting sitter tajt nu. magen växer, vågen står still. barnet snor min mat, jag förskrumpnar. ungefär så.

hela dagen har bestått av tristess och jobbiga telefonsamtal hit och dit. och en liten hjärtinfarkt när en äcklig spindel kröp runt på datorn, en hoppande spindel dessutom. vet inte var den tog vägen men jag har svårt att slappna av. myror är okej, spindlar är vidriga, skalbaggar dör jag av. ikväll blir det god middag med en kille jag tycker väldigt mycket om. en mini-anniversary. mysepys.

tisdag

ibland undrar jag hur min bebis ligger där inne i magen egentligen. vissa som är lika långt gången som jag känner inte ens sparkar, och jag kan numera se sparkar. det är väldigt freaky måste jag säga. och alldeles fantastiskt underbart. det svåra är att pricka in så christoffer också hinner känna, det kan gå timmar emellan och när det väl sker så håller det i sig i sisådär 2-3 sekunder åt gången men vi lyckades tillslut. hela två buffar gav vår kid sin pappa.

i söndags var vi (+ linda och daniel) ute och åt mors dag-middag med christoffers mamma. på torsdag ska vi hem till samma killes mormor och i helgen eventuellt till hans moster, sen har vi betat av hela släkten på en vecka tror jag. hans släkt är fin men allt jag kan tänka på just nu är fredag. att tre dagar kan kännas så länge.