-

jag trodde aldrig att jag skulle bli en sådan person som är nojjig över min egen vikt. kanske för att jag aldrig har behövt, kanske för att jag aldrig har gått upp i vikt hur jag än burit mig åt. kanske för att jag tycker att det är så himla fint med kurviga tjejer. ja, alltså när andra är det. när man själv börjar gå upp i vikt är det inte alls lika roligt. fastän jag vet varför, fastän jag vet att det är helt naturligt. fastän jag ändå vill gå upp i vikt för mitt barns skull.

jag står på +2kg nu. det är egentligen ingenting, alldeles för lite för att vara i vecka tjugotvå. tillochmed som ogravid hade jag fortfarande räknats som underviktig. och underviktig är aldrig någonting jag har strävat efter, snarare normalviktig. och ändå, ändå är det så läskigt när man närmar sig högre siffror med stormsteg. allt jag hoppas på nu är att det kan fördelas lite tjusigare. för tillfället sitter mina två kilon mitt på magen. möjligen lite ökad blodvolym som väger också, men annars sitter allt på magen. och det, vill jag lova, är inte snyggt någonstans. mina ben ser ut som två tandpetare och mitt huvud som ett litet knappnålshuvud. så om jag nu ändå ska bli tjock kan jag väl få lite fläskiga ben och dubbelhaka? väntar med spänning.

sen lovade jag mig själv när jag blev gravid att det inte skulle ta över den här bloggen. för seriöst, mer ointressant ämne för utomstående att läsa finns väl knappt. men det går liksom inte att låta bli.