-

i'd like to read a story in the newspaper that ends with "but she was just having a bad dream, really she's okay."

hair hair hair

startade morgonen med att få totalt nervsammanbrott över mitt hår som såg ut som... jag vet inte vad. äckligt, fult och platt. när luggen är i sån där mellanlängd går det inte att göra någonting alls med håret och det gör mig galen, då är dom enda alternativen stå ut eller klipp av. det sistnämnda har varit min grej de senaste åren, så nu har jag en liten tiny lugg igen. tappade tålamodet. säkert inte särskillt fint alls men gud så skönt. skulle jag ha rätt huvudform skulle jag utan tvekan raka av skiten eller åtminstone ha en kortklippt frisyr. det där med hår är inte riktigt min kopp té alltid. tar så mycket tid på morgonen. härligt när det är fint dock, them is the days, ohyes.

sen har jag varit i stan på möte. lika vuxet som det låter. hemvägen var nog den jobbigaste bilresan jag någonsin har behövt åka, trodde aldrig jag skulle komma hem. två timmar, tar vanligtvis en halvtimme, som högst. tom mage och trött huvud. nu ska jag fortsätta dricka min juice och grina till biggest loser, adjö.

illa, jag mår illa

alltså, dessa tider. jag visste innan att man kan må illa när man är gravid, men nu har jag mer eller mindre mått som när jag var magsjuk för ett par månader sedan. fast skillnaden den här gången är att magsjukan höll i sig i ett dygn, nu har jag kräkts i tre veckor. orkar inte göra särskillt mycket alls mer än att ligga i sängen med hinken tryggt vid min sida. bebis, nu ser du till att det kommer vara värt det här. för jag är hemskt trött nu. dock är ju christoffer den finaste som finns och jag förstår verkligen inte hur han står ut med mig för tillfället. det enda han har sett av mig den senaste tiden är ett blekt ansikte som legat under täcket och när han ska pussa mig är jag så himla romantisk och väser typ "akta, jag spyr". sån charmig tjej. annars så klappar han på magen hela tiden och pratar med den och det är sånt mitt hjärta brister av, fast på ett bra sätt och för övrigt är det en väldigt icke-existerande mage, ja förutom när jag har ätit, då kan man tro att jag bär på trillingar. dock är det ju inte någon bebis som tar plats, enbart mat, men man kan alltid låtsas. hur som helst så kommer mitt barn få världens finaste pappa. det gör mig varm.

men idag lyckades jag gå ut en sväng iallafall, trots hår som är fetare än smör och trots mörka ringar under ögonen, förlåt om jag skrämde någon. så himla fint väder att jag ville grina. och asfalt, asfalt! jag minns inte senast man såg asfalten som dessutom är ljus. inget regn, inget snö. så här skulle det kunna få vara året runt för mig, tidig vår. lovely. allt som fattas är mjukglassen. nu blir det sängen.

baka liten kaka

vilket flängande det blev igår. först åkte jag till vårdcentralen för att fixa intyg. och jag undrar, är det bara jag som får ångest av att sitta i väntrummet på sånna ställen? folk med feber, folk som hostar och slemmar. känns som att man får världens alla sjukdomar på en och samma gång. än är jag frisk som en nötkärna åtminstone, mitt immunförsvar är kickass. *ey yo*

ett par timmar senare var det iväg igen, till mödravårdcentralen där jag skulle göra ett ultraljud. det blev lite av en pärs, men väldigt fint ändå. jag fick både hjärtrusning och hjärtstopp på samma gång när kvinnan kläcker ur sig 'här är ju en till ficka, ska leta efter nästa foster' och allt jag tänkte var ohnopleeeasegodhelpme. vore säkert fint med tvillingar men jag nöjer mig med en åt gången faktiskt. blev nervvrak av bara tanken. kom in en annan kvinna som kollade och bekräftade att det bara är en liten där inne, men att det förmodligen varit två stycken från början, därav den extra fickan. fröet som skumpar runt där inne var iallafall hur frisk som helst och hjärtat slog för fullt, precis som det ska. jag drog en lättnadens suck och har nog gjort det sen igår. ett steg i rätt riktning. nu ska jag försöka vara lugn och bara njuta av det här.

baksidan av att vara på tjocken är illamåendet. utan tvekan. jag ser ut som en levande död och kräks åt höger och vänster ungefär. matt och orkeslös. mellan spyorna hinner jag göra lite annat iallafall och idag gjorde jag chokladbollar. som sagt, det där med att äta mer från växtriket är så himla svårt när det finns sånna här goda saker man kan äta. mitt instinktiva val mellan en chokladboll och ett äpple är liksom inte särskillt svårt. men det går. lite bättre iallafall.

bittersweet

inatt drömde jag så himla fint. att jag och min far var på en morrissey-konsert, precis som i somras, fast med några få justeringar. för det första var hon 'is it true, is it ooover, did i throw it awaaay'-tjejen förband, bara för att min far älskar den låten. han var mycket nöjd. sen entrade mr morrissey scenen och skulle ta ett fan med sig, och det här fanet var alltså jag, så himla otippat. fick stå brevid honom medan han höll min hand och tittade djupt in i mina ögon med en blick som sa 'madeleine, my very best fan, i love you!' ungefär. ah, det var tider det. sen ringde klockan och jag kände mig både död och förlamad. stackars kropp som alltid vill göra ont.

har suttit i telefonen hela dagen känns det som. alla planer jag hade idag har liksom inte blivit av och jag vet inte riktigt hur det gått till. pratat med försäkringskasse-människor som bara slussat mig vidare åt höger och vänster och ingen kom med något vettigt svar, ringde christoffer och gnällde och sen gjorde jag ett nytt försök och kom till en trevlig tant. på försäkringskassan alltså, inte bara en random tant. så övergiven och desperat är jag inte. nu inväntar jag sisådär hundra papper som ska fyllas i och sen hoppas, hoppas jag att allt kan lösa sig. eller jag hoppas inte, det måste lösa sig, om jag så ska till deras huvudkontor och grina om det är det som krävs. men jag vet inte, dom tvingar ju folk som är döende i cancer och går på cellgifter att söka jobb så mina skavanker är kanske inte någonting dom kommer bry sig om så nämnvärt. men för en gångs skull tänker jag inte hålla tyst och vara mesig och bara ta skiten. det handlar inte om mig nu, det handlar om mitt barn. jag har aldrig fått hjälp från något håll trots att jag har rätt till det och jag har aldrig överklagat eller om ens bara klagat, för att jag är alldeles för jävla snäll och feg och envis och tror att jag kommer klara allt själv men jag gör inte det. jag klarar mycket men inte allt. nu funkar det inte längre. att vara sån. mesig. att alltid bli överkörd och få förklarat för en att man visst är tillräckligt frisk för att söka alla jobb som finns. men jaha, dåså, om ni säger det så, älskar att människor som aldrig träffat mig eller ens jobbar inom sjukvården vet vad jag kan och inte kan. bra att ni förklarade det för mig så att jag vet. (ja, jag är bitter. sjukt bitter.)

nu vet jag inte hur jag kom in på detta, det var inte tänkt så alls men jag är bara arg. arg över hur mycket man ska behöva gå igenom för att få något så simpelt som ett okej liv. jag kräver inte mycket, bara att ha det okej. inte är det för mycket begärt, ändå.

en smula värme

idag är första dagen på länge som jag inte mår illa, knappt iallafall. åtminstone sålänge jag låter bli att ta djupa andetag eller lukta på någonting äckligt. men det vore väl dumt att göra i vilket fall som helst. otroligt skönt, i must say. utomhus är det nästan vår och jag tycker det kan hålla i sig nu, men jag vet inte, kanske drömmer jag bara, igår vräkte snön ner. jag grät inombords.

-

sitter och äter sockerkakssmet, känner mig så nyttig då. verkligen. christoffer jobbar hela dagen lång så jag for hem hit, till mamma och pappa. har ätit middag och är så trött att ögonen går i kors, kommer nog somna tidigt ikväll också. är för tillfället världens mest tråkiga och besvärliga flickvän, är jag inte trött så mår jag illa och vice versa. blir tillochmed less på mig själv. bättring snart, hoppas jag.

i torsdags var vi iallafall på mödravårdcentralen för inskrivning. det var roligt och lite läskigt. vår barnmorska är världens snällaste och mitt blod och mitt kiss mådde fantastiskt, hurra. ska dit nästa vecka igen för något form av ultraljud för att fastställa att lilla jabba lever och mår bra. håller alla tummar och tår som finns. nervöst, nervöst.

sen hittade vi en liten pub och jag åt världens godaste hamburgare. enkelt och bra. efter att vi svullat färdigt såg vi katrin zytomierska komma spatserande (en kändis! oj! hej!), frågade christoffer om han ville springa efter och be om hennes autograf. på hans bröst såklart, som ett äkta fan. spelar ingen roll att han inte visste vem hon var förrän jag sa att det är hon som hänger ihop med bingo rimér, men det ville han dock inte. springa efter alltså. tur är nog det trots allt.

-

det första jag fick se när jag vaknade imorse var min katt som gjorde ett stort bajsspår utanför min dörr. gotta love him.

CHRISTOFFER

jag har verkligen världens mest fantastiska kille. och världens mest fantastiska förhållande. det känns inte som att några ord i världen kommer kunna förklara kärleken jag känner eller hur alla pusselbitar har fallit på plats. det finns ingen som får mig att känna mig så speciell, vacker och värdefull som christoffer får mig att känna, varje dag. han är den finaste människan jag någonsin haft i mitt liv och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, det går inte, det gör verkligen inte det, möjligen om man tänker sig fluffiga moln och rosa hjärtan och söta kaniner men allt jag känner för det här och för honom är så överväldigande och jag vet bara att jag är hel nu. jag har hittat hem. christoffer, du är det bästa som hänt mig. puss.

surprise

på något vis känns det inte som det går att dölja längre. och varför ska man det, egentligen. risken för det dåliga blir varken mindre eller större bara för att man döljer det och hittar på dåliga ursäkter till varför man kräks i tid och otid eller varför man är så trött att man vill sova jämt, helst hela dygnet eller varför man gråter åt precis allting och ingenting eller varför jag helt plötsligt bara vill ha kall mat och inte varm. om någonting skulle hända så blir varken sorgen eller bördan lättare att bära för att man dolt det. och att folk då vet, ja, det är nog det minsta problemet i ett sånt skede isåfall. det är en hel månad kvar till den största riskperioden har lagt sig och min chef tror att jag är magsjuk, det är vad jag har sagt och jag kan nog inte dra den visan i en månad till, om inte mer. det är svårt att sitta i kassa när det känns som att man ska spy över kunderna. jag bävar inför morgondagen.

så för att tala klarspråk;
om allt går vägen som det ska så blir jag mamma i höst.

och det är många som tycker så mycket, har åsikter om så mycket och som har svårt att acceptera att någon väljer en annan väg i livet. men, det är mitt liv och det är christoffers liv och det är vårt gemensamma val och hur omtumlande och läskigt allting än har varit i flera veckor nu så är vi överlyckliga. jag är så långt ifrån ensam i det här. min fina christoffer och min fina familj som kommer finnas och stötta mig och oss hur utgången än blir. hittills har jag fått för mig att jag drabbats av missfall ungefär tusen gånger, det är svårt att tänka på någonting annat när det är just det som skrämmer oss, och framförallt mig, så himla mycket. men händer det så gör det och det hjälper egentligen inte att hela tiden gå och tro det värsta, förhoppningsvis går det bra och gör det inte så har vi åtminstone fått vara glada en gång. håll tummarna vetja. för vår bebis.

susanne

jag har fått två rätt underliga sms av min ena syster på senaste tiden, båda skickade mitt i natten. säkert pratat i nattmössan.

det första: hej, hur lång är du?

det andra: hej, vet du vilket år skottland var med i schlagerfestivalen?

sol sol sol

det är så mycket som hänt på senaste tiden som jag så gärna vill berätta här, men det får vänta. jag hemlighetsfilurar. tids nog lär jag skriva det här också. hur som helst är det ingenting dåligt, det är det inte. lite omtumlande, men ingenting dåligt. håll er till godo.

idag är himlen blå och solen gjorde hela min hud varm när jag vaknade. äntligen lite ljuuus. har varit så fruktansvärt trött på allt det mörka och gråa så den här dagen ska jag ta vara på. nu vill jag ha vår, slippa frysa och kunna äta en glass utomhus utan att själv förvandlas till en. igår blev jag så grymt sugen på en piggelin så jag trotsade vädret och köpte en, folk måste trott att jag var galen som åt isglass i snöstorm. nöden har ingen lag. och gott var det. SÅ DET SÅ.