surprise

på något vis känns det inte som det går att dölja längre. och varför ska man det, egentligen. risken för det dåliga blir varken mindre eller större bara för att man döljer det och hittar på dåliga ursäkter till varför man kräks i tid och otid eller varför man är så trött att man vill sova jämt, helst hela dygnet eller varför man gråter åt precis allting och ingenting eller varför jag helt plötsligt bara vill ha kall mat och inte varm. om någonting skulle hända så blir varken sorgen eller bördan lättare att bära för att man dolt det. och att folk då vet, ja, det är nog det minsta problemet i ett sånt skede isåfall. det är en hel månad kvar till den största riskperioden har lagt sig och min chef tror att jag är magsjuk, det är vad jag har sagt och jag kan nog inte dra den visan i en månad till, om inte mer. det är svårt att sitta i kassa när det känns som att man ska spy över kunderna. jag bävar inför morgondagen.

så för att tala klarspråk;
om allt går vägen som det ska så blir jag mamma i höst.

och det är många som tycker så mycket, har åsikter om så mycket och som har svårt att acceptera att någon väljer en annan väg i livet. men, det är mitt liv och det är christoffers liv och det är vårt gemensamma val och hur omtumlande och läskigt allting än har varit i flera veckor nu så är vi överlyckliga. jag är så långt ifrån ensam i det här. min fina christoffer och min fina familj som kommer finnas och stötta mig och oss hur utgången än blir. hittills har jag fått för mig att jag drabbats av missfall ungefär tusen gånger, det är svårt att tänka på någonting annat när det är just det som skrämmer oss, och framförallt mig, så himla mycket. men händer det så gör det och det hjälper egentligen inte att hela tiden gå och tro det värsta, förhoppningsvis går det bra och gör det inte så har vi åtminstone fått vara glada en gång. håll tummarna vetja. för vår bebis.