-

senaste månaderna har jag fått kommentarer från någon "anonym" här på bloggen, som mer än gärna påpekat hur pinsam jag är och att personen i fråga "skäms" när hon läser min blogg (för ja, jag har ju tvingat personen att klicka sig in här vareviga dag och läsa). igår när jag fick typ den femte kommentaren där det stod att jag "är så jävla patetisk" så tog jag tag i saken och började kolla upp ip-adresser, sånt som jag egentligen är alldeles för oteknisk för men som visade sig inte vara svårt alls. vem det var? en tjej jag gick gymnasiet med. en tjej som jag aldrig tyckt om, men för den delen aldrig heller tyckt illa om. vi umgicks aldrig och utbytte väl sisådär tre meningar med varandra under tre år, så jag har aldrig haft någon uppfattning om henne över huvud taget.

förstår inte vad som driver vissa personer till att göra sådant. jag menar, exakt vad får man ut av att vara elak och trycka ner någon? dessutom bakom ett "anonym", på internet, i en blogg. har man verkligen så tråkigt liv att man inte har någonting bättre för sig? är det möjligt att ha så dålig självkänsla att man bara måste vara elak mot någon annan för att själv må bättre? jag förstår verkligen inte det där, kanske för att jag aldrig skulle komma på tanken själv. kanske, kanske hade jag gjort något liknande när jag var tolv år. men nu är vi inte tolv, vi är tjugo. det är fascinerande hur personen i fråga, och andra med lika illa betéende, vågar så jävla mycket bakom en skärm och inte i verkligheten. bakom en skärm behöver man ju inte se personen i ögonen, man kan vara anonym (fast det sket sig ju, bummer), man slipper ta konsekvenserna. då är det helt plötsligt hur lätt som helst. modigt värre.

vet inte om det här handlar om avundsjuka eller vad det är frågan om. pratade om det med christoffer igår och jag sa att mitt liv är ju ingenting att vara avundsjuk på. det är långt ifrån perfekt, eller lätt, speciellt inte för tillfället. och då sa han "nej, men du har kärlek i överflöd". och det har jag. hur klyshigt det än må låta så tror jag att vi klarar allt, sålänge vi är tillsammans, jag och christoffer, hur svårt vi än har det. ibland får jag känslan av att motgångar verkligen kan sänka ett förhållande till botten, men vi har bara kommit närmare varandra. blivit starkare tillsammans. respekterar varandra och bråkar aldrig. bara finns där för varandra på alla sätt man kan. christoffer har varit mitt allt i världen sen dag ett, men nu, ja, jag vet inte. det kan inte jämföras med någonting. jag älskar honom så djupt att det inte finns några ord i världen. och kanske sticker det i folks ögon. att vi aldrig ger upp. att livet fortfarande är så fantastiskt för oss. universum är ett monster, men det har sparat dig och mig. som håkan skulle ha sagt.

och eh, som vanligt glider jag alltid in på andra spår och glömmer bort vad jag började skriva om. iallafall, jag skrev tillbaka till tjejen från min klass att jag vet att det är hon och att hon kan sluta med dumheterna. vad hon svarade? hon tog bort kommentaren och svarade inte alls. återigen: smidig tjej.