men mina ögon kommer alltid le mot dig

galenskap

vi börjar landa mer här hemma. inte för att det har varit speciellt svårt, vi har nog fått världens snällaste barn. sover hela tiden bortsett från matpauserna (som funkar toppen sen jag gav upp amningen. det såg lite ut som att någon hade skurit i mina nipples med kniv. men nej, jag har bara en väldigt matglad son med lite för lite tålamod.) och när han är vaken ligger han mest och tittar runt på världen. älsklingshjärtat.

det är så fascinerande vad man tänker om saker nu för tiden också. hur man har fått helt andra perspektiv. jag har lärt mig sova mig igenom hantverkare som borrar i trappuppgången som om det inte fanns någon morgondag, men när frank om så gör ett litet pip är man klarvaken på en sekund och tänker HJELP MITT BARN! innan man hinner lugna ner sig. och när han är lite förstoppad finns det inget finare än högljudda pruttar, man blir på riktigt glad ända in i själen. föräldrarskap är galenskap.

sen har vi pratat mycket om vem han är lik. och det är väl ingen tvekan om saken att han är sin far upp i dagen. möjligen har han fått mina ögon, stora som tefat, men allt annat är christoffer. vackrast i världen är han i vilket fall som helst, det är underligt när man kommer på sig själv med att ha legat och stirrat på sitt sovande spädbarn i flera timmar och inte tröttna på det. skulle kunna spendera alla mina dagar så här.

kärlek bortom det oändliga

den 20/10-2010 klockan 10:50 kom vår ljuvliga frank, 3200g och 51cm lång.

jag vill skriva om allt som vi varit med om de senaste dagarna. det har varit så otroligt omtumlande allting, men jag känner bara sån enorm lycka inom mig när jag tänker tillbaka på det. alltifrån operationen, uppvaket, morfinångorna, smärtorna. men framförallt kärleken som jag inte trodde var möjlig att känna. känslorna svämmade över mig samma sekund som jag skymtade att det låg en människa i den lilla baljan när christoffer och frank mötte upp mig på uppvaket. jag var helt borta, så smärtstillad och hög man kan vara och hörde mest röster från sköterskor och läkare som hela tiden sa att min son är så himla fin och att jag snart ska få träffa honom. men jag kände liksom ingenting. jag minns att jag frågade hela tiden var min bebis är någonstans men jag kände inte det där himlastormande. inte förrän jag fick se honom och pang sa det, pang så hade jag dom där moderskänslorna som inte går att beskriva hur man än försöker. både jag och christoffer grät utan hejd och just det ögonblicket, när vi fick träffas alla tre för första gången, det kommer nog både jag och christoffer bära med oss för resten av våra liv. det var magiskt.

och som jag gråtit, jag tror jag aldrig har gråtit så här mycket i hela mitt liv. jag gråter när jag tittar på frank för att han är så söt, jag gråter när han skriker för att jag tycker så synd om honom (och sköterskorna försökte hela tiden få mig att förstå att det är ett friskhetstecken med skrikande bebisar, men sånt ville jag inte lyssna på). jag gråter när jag tänker på att jag ska få se den här lilla människan växa upp och bli en egen individ. man kan säga att jag gråter ungefär hela tiden.

så efter sex dagar på bb - med mängder av kärlek, smärta, lycka, mys och besök från familj och släkt så är vi nu hemma och ska börja vårat liv som en familj. jag har fortfarande ont och är mer än mör i hela kroppen, men det kan bara gå åt rätt håll nu. sakta men säkert. och christoffer, min älskade christoffer. som mer eller mindre haft två bebisar att ta hand om. det gör mig så varm att min son får ha just dig som pappa och att just du har valt mig. jag älskar dig.

jag ville egentligen skriva så mycket mer än så här, men nu kallar lillskrutt.

[men aldrig aldrig att jag tänker låta något ont hända dig
jag håller dig hårt tätt intill mig
genom regn och blåst och alltid alltid att jag kommer vaka över dig]

-

idag ringde klockan 6:00, jisses, jag var så trött. jag och christoffer begav oss till vårdcentralen (helt toppen att den ligger nästan precis utanför dörren) där dom stulade mitt blod, igen. sen fick vi tråkigt så vi gick vidare i kylan och hejade på linda och molly en snabbis. det skulle vara fint att få sova en stund nu men känner jag mig rätt så kommer jag inte göra det. att sova utan christoffer, eller åtminstone sova utan att höra (vid sitt himla x-box...) christoffer, det går knappt. jag är som en liten unge när det kommer till det, sålänge jag vet att han är nära så somnar jag på fem sekunder.

imorgon ska vi ut och äta, förhoppningsvis med linda, daniel och molly. hoppas hoppas. the last supper. pizza hut har nog den godaste natchos jag någonsin har ätit, som jag inte riktigt kunde njuta av senast när jag hade förvärkar och enbart satt och oroade mig över att bebisen skulle vilja ploppa ut helt plötsligt. men oj, jag är så nyfiken nu att ni inte kan förstå. vem han är lik, om han har hår, hur stor han är, om han är en gaphals, om han är lugn. så, lilla kid, låt din mamma få njuta av den här middagen så ses vi sen, tycker jag. oavsett när han behagar komma ut lär bloggen ligga på is fram tills dess, jag är med andra ord inte död. så hejdå, hörs sen igen, med en mindre mage och en bebis rikare!

-

dagens insikt; "tänk vad många bajsblöjor vi kommer få ta hand om de närmaste åren."

väldigt filosofiskt.

jag tror att det är magkatarr jag har. förra året, exakt vid den här tidpunkten också, fick jag liknande besvär och det visade sig vara rätt svår magkatarr (hade inflammationer lite överallt i magen). mår toppen under dagarna, är bara väldigt svidig i magen. det är på nätterna det sätter igång och jag får inte mycket sömn alls. jag som var så orolig förut över hur jag ska hantera sömnbristen när bebisen är här, men nu, bring it on! mer redo än någonsin. jag har blivit så van vid att inte få sova att det kommer bli en baggis.

både jag och christoffer har börjat bli mer nervösa över snittet. att det är en stor operation. jag är inte nervös över att dom ska skära i mig, jag är inte nervös (eller ja, känslomässigt översvämmad kanske) över att bli mamma. det jag är så himla nervös över är 1. insättningen av katetern, 2. sörjan jag måste dricka innan jag sövs för att inte kräkas, 3. uppvaket. jag har varit sövd många gånger och en del gånger har jag varit fullkomligen galen när jag vaknat. slängt mig runt i sängen, slitit ur kanyler, inte alls vetat var jag är någonstans. men det är trots allt flera dagar kvar och jag ska låta bli att tänka på detta fram tills dess. det måste göras i vilket fall som helst. nu ska jag bara ta vara på sista tiden, fixa och dona och pussa på min underbara man. en bra plan tycker jag.

-

sjukhus hela förmiddagen. har blivit överöst med information om snittet och är helt slut i huvudet, men det känns så himla bra. läskigt också förvisso, det här med att vara sövd och så. eftersom att bebisen ska ut så fort som möjligt efter att jag fått narkosen så ska katetern in INNAN jag sövs. det känns lite sådär va. när jag vaknar kommer jag att ha en slang ner i strupen och sen kommer jag ligga på uppvaket i några timmar och vara lagom hög. det känns så himla tråkigt att missa första två-tre timmarna med bebisen, men jag vet att christoffer kommer fixa det utan problem. om allt går som planerat och både jag och bebisen mår bra kommer dom att få sitta med mig på uppvaket, även om jag kanske inte kommer vara så medveten om det. det känns fint ändå. jag och mina två killar.

på ett sätt känns det bra med snitt också, eftersom att bebisen tydligen ligger helt snett och inte riktigt kommer ner med huvudet. inte ens barnmorskan kan klura ut hur han ligger, hon känner bara att kroppen ligger helt på sniskan och huvudet är vänt åt "fel" håll, och då kan det göra himla ont att föda har jag hört. envis filur redan nu.

sen åkte vi vidare mot stan och mötte upp linda och molly, henne vill jag sno med mig hem. molly alltså. eftersom att jag har en jättemage i vägen hade hon inte så mycket val än att sitta på den, ass to ass med sin kusin. vilken fin liten första connection.

(och grattis storasyster på din födelsedag!)

-

efter den värsta natten i mitt liv (okej, det kändes så iallafall) har jag fått sova ut den här natten åtminstone. magen gör ont men verkar vara på bättringsvägen. ringde min barnmorska som trodde att jag måste ha åkt på något virus, annars skulle det ha hänt någonting mer än att bara må pyton och bo på toaletten i fyra dagar. det hade liksom varit okej om jag var mer rörlig än jag är nu, men att springa på toaletten tio gånger varje natt tar verkligen ut sin rätt. och springa på toaletten är alltså = hasa sig upp på sängkanten, långsamt resa sig medan höfterna går av, släpa sig in i badrummet. men peppar peppar, nu verkar det ha gått över. tack blåbärssoppan!

annars går jag in i vecka 38 idag. vilket inte innebär så mycket mer än att bebisen är helt klar och färdigbakad och både kan och får komma när som helst. så nu när jag ändå mår bra kan du väl stanna där inne i någon vecka till, okej? så kan vi fixa iordning det sista här hemma. sen är du så himla välkommen, älskade vän.

-

ingen bebis ännu. christoffer har sagt åt mig många gånger nu att ringa in till förlossningen och höra vad som står på med mig, men jag vet inte... när det gör ont så gör det ont. förbaskat ont. jag mer eller mindre vrider mig i smärtor och svetten rinner. och efteråt måste jag springa på toaletten. sen kan jag vara symptomfri i flera timmar innan det händer igen. om det är värkar eller inte vet jag inte, jag vet inte hur sånt ska kännas. men ont gör det.

jag väntar ett tag till. vill inte åka in och bli hemskickad utan min bebis. och man vågar liksom inte riktigt hoppas. jag ringer när jag inte står ut längre, helt enkelt. det kan ju faktiskt gå över det här. idag skulle jag och christoffer ut med hans kompisar och äta och jag hoppas, hoppas jag kan vara med på det. vem vet när man har tid för sånt igen. har haft så där riktigt ont 3-4 gånger nu på morgonen, får se om det fortsätter. det är jättejobbigt men oj så spännande! för tillfället mår jag jättebra och är smärtfri och morrissey gör mig sällskap, bebisen måste ju få veta vad bra musik är för något.

-

ingen magsjuka, men jag fortsätter fortfarande att tömma tarmen. flera gånger inatt och några gånger nu på morgonen. har så himla ont i magen stundvis och har legat helt dubbelvikt i sängen, ska se om jag snart får i mig någon mat (dagens middag igår - två potatisar). magen skriker efter näring men det går liksom inte. det "roliga" i det hela är att jag fick reda på att det många gånger är kroppens sätt att förbereda sig inför en förlossning, att tömma allt som finns i den. och är det så hoppas jag att det drar igång snarast för så här orkar jag inte ha det särskillt länge till.

-

mådde jättekonstigt för några timmar sedan. magen gjorde uppror, var tvungen att springa på toaletten och sedan kom svettningarna, som alltid innan jag ska spy. hämtade en påse att ha i beredskap och la mig i sängen, flämtandes och flåsandes. det snurrade i hela huvudet och jag tänkte bara nej, nej, nej... inte en till magsjuka. det vore tredje gången gilt för i år. jag orkar inte med det en gång till. men det gick över efter någon timme i sängen och ingen spya så långt ögat kan nå än så länge. känner mig fortfarande lite konstig och håller fortfarande tummarna att jag inte åkt på något dumt. det har jag varken tid eller lust med.

läste lite ur boken "armlös, benlös men inte hopplös" av mikael andersson som jag fått av christoffers rara morfar. en man som på 60-talet föddes utan varken armar eller ben, lämnad åt sitt öde på en institution tills föräldrarna vann kampen mot dåtidens inskränkta samhälle och fick hem honom. han skriver om sitt liv och hur han krossat alla hinder, trotsat och vågat. ständigt utmanat sig själv och visat att det visst går. idag är han trebarnsfar och en framgångsrik föreläsare. sånna människor får mig att bli starkare, får mig att vilja bli starkare. det är ingen slump att jag har alla michael j fox böcker också, som skriver om sin kamp mot parkinsons sjukdom. och jag mår inte bättre för att jag gottar mig i andras olycka, snarare beundras jag av deras viljestyrka. får lite perspektiv över mitt eget liv. böcker som alla borde läsa istället för att klaga och stå och stampa på samma ställe. man behöver inte vara en övermänniska för att klara sig i livet, oavsett vad man bär med sig i ryggsäcken. det räcker nog med att bara vara människa.

-

den här bloggen har verkligen blivit den gnälligaste någonsin. mitt humör har på senaste tiden gått lite out of control, jag som hela graviditeten klarat mig bra från sånt. varit relativt sansad och lugn. men dom senaste veckorna har jag kännt mig så arg. minsta lilla grej och jag ryter ifrån, och den enda att ta ut det på är christoffer. stackars kille. som tack och lov har ett tålamod bortom denna värld. ibland kommer orden ut helt fel och fastän jag inte ens kännt mig arg så låter jag som den bitchigaste bitch när jag öppnar munnen och jag blir lika förvånad varje gång, jag menar det ju inte. det går bara inte att styra just nu. älskade christoffer, stå ut i några dagar till.

och nu, nu hickas det där inifrån. hela magen hoppar. kärleken svämmar över.

-

besök hos fina barnmorskan idag. vad jag kommer sakna henne sen. har bara ett besök kvar innan förlossningen, och ett efterbesök om en - två månader. sen, över. ska bli otroligt skönt på sätt och vis men lite vemodigt är det. allt såg bra ut även denna gången dock. jag avskyr att använda ordet "normalt" i vanliga fall men så fort det kommer till graviditeten så finns det inget ord som klingar finare i öronen. allt som har med bebisen att göra har flytit på så himla bra. sf-måttet hade inte växt sen senast, men det var ingenting att oroa sig över. frågade lite om han kändes som en jättebebis, om hon kunde avgöra det, men det trodde hon verkligen inte att han var. på normalkurvan skulle hon gissa, möjligen lite åt det mindre hållet. jag som sa till christoffer senast igår att jag inte skulle bli förvånad om det kom ut en klump på 4kg. mest för att jag känner mig så förfärligt tung. men vi får se, helt enkelt. så länge han mår bra får han vara hur stor eller liten han vill.

lycka.

-

lång dag och mycket hormoner. två läkarbesök, två sjukhus. pratade med kuratorn som hjälper oss att lösa härvan med försäkringskassan, tack gode gud för det. jag faller mellan stolarna och får ingen hjälp, är sjukskriven utan inkomst och det fungerar liksom inte. speciellt inte nu när lillskrutten snart kommer. suck.

hur som helst, hon kom åt en öm nerv. hon sa att om jag vill dit för att prata om annat än bara försäkringskassan så får jag det, hon sa att jag såg ledsen ut. och sen var det kört. som gjort för att bryta samman litegrann. tårarna sprutade och jag skämdes återigen, som senaste gången det hände. men som hon sa, vår situation är tuff och jag har gått från att vara fullt självständig till att knappt kunna gå. vi har blivit illa behandlade av alla myndigheter som finns och det vore konstigt om det inte var kaos inuti. till råga på allt lever jag med hormonerna från helvetet och då känns allt extra jobbigt och man blir extra känslig, även om jag inte vill erkänna det. jag gråter aldrig. tillåter mig inte det. enda gångerna det brister är när någon annan erkänner åt mig att allt inte är helt bra. det blir bara sån krock när jag samtidigt är så förbaskat lycklig och förväntansfull.

-

grattis till fina sandra som idag fick sin lilla kille! hurra!

-

alltså, ibland undrar jag om det är meningen att man ska lida så här mycket i slutet av graviditeten bara för att komma över rädslan hur ungen ska komma ut. jag är inte rädd för någonting längre, varken om det skulle sätta igång tidigare eller om han är kvar där inne till kejsarsnittet. jag bryr mig inte längre, bara han kommer ut. skär upp mig, dra ut honom med lasso, gör vad ni vill. jag orkar inte längre. jag har alltid ont någonstans, jag får inte sova, jag kan inte röra mig, jag blir svimfärdig efter att ha stått upp i tio minuter. det får faktiskt räcka nu. och när man är så här långt gången tror man att allting kan vara ett tecken på att det är igång, får man lite magvärk hoppas man att det ska vara värkar och man ser riktigt fram emot att få så ont att man vill dö. men icke.

och det är sjukt vilken kontroll bebisen har, redan nu. en egen vilja. han fullkomligen avskyr när jag ligger på vänster sida, vilket jag bara gör när jag ska ta sprutan varje morgon. han blir helt sjövild och börjar sparka och flaxa med alla kroppsdelar han har och jag kan lova att det inte är skönt när en fullvuxen bebis i min petite-kropp gör det. han får ju knappt plats när han ligger still ens.

kom ut nu.

-

jag är normal och sitter och lyssnar på jullåtar. ser julaftonsmorgon framför mig med christoffer och vår bebis och dör lite av myskänslor. och ignorerar det faktum att vi kanske får en kolikbebis och julen blir allt annat än lugn och fridfull. jag drömmer ändå!