03 mina föräldrar

min mamma heter eva och är 52år. hon är född i stockholm och har alltid bott här, men eftersom mormor och morfar var från gotland spenderade mamma mycket tid där under sin uppväxt. min mamma jobbar på dagvården på ett äldreboende och har vad jag vet alltid jobbat med äldre människor. hon har alltid varit den jag gått till om det varit någonting och även om vi inte haft den närmaste relation man kan ha så har vi ändå alltid haft en stadig relation utan dalar. min mamma är väldigt lugn och trygg av sig och ringer alltid alldeles för ofta utan att ha någonting att säga, men bara för att höra att man lever. ibland skrattar hon även så högt att man hoppar till.

när jag var liten, runt sex-sju år tror jag, så drabbades min mamma av ms. idag är hon rullstolsburen och förmodligen den starkaste människa jag vet. så in i döden envis (och tack för dom generna mamma!) och gör mer än vad någon skulle kräva av henne. hon jobbar, tar sig ut i den blåsigaste snöstorm med blixthalka, hon städar, fixar och donar trots att det inte går i ultrarapid. för ett och ett halvt år sedan åkte hon på ett träningsläger i teneriffa och ja, listan kan göras lång. hon låter ingenting hindra henne.

jag borde krama min mamma oftare än jag gör.

-

min pappa heter janne och är 52år. mannen i mitt liv, nästan, min stora trygghet. jag har aldrig varit varken mammig eller pappig under min uppväxt men under dom senaste åren har jag blivit en pappas flicka (christoffers ord: - du idoliserar din pappa.) min pappa är väldigt öppen, pratglad, skämtsam och sjukt barnslig. jag skrattar, min mamma suckar. han är en sådan som kan bli bästa vän med vem som helst inom loppet av fem minuter.

pappa ställer upp för allt och alla och ibland nästan lite för mycket, ibland känns det som att han glömmer bort sig själv mitt i allting. när jag var liten spenderade vi hela somrarna med att cykla ner till badstranden (jag på pakethållaren, badmadrassen på ryggen) och jag minns fortfarande alla gånger när han förgäves försökte få mig att lära mig simma. idag är jag tjugo år, kan ta ungefär tre-fyra simtag innan jag desperat börjar sprattla och flaxa och sjunka till botten. så, alla våra dagar i vattnet kanske inte lönade sig så mycket på så vis men det är ändå någonting som jag minns som tydligast.

i mina ögon är pappa lite av en odödlig hjälte som aldrig kommer att bli gammal och svag. att han kommer bli det och tillsist försvinna från mig är någonting jag knappt kan tänka på så därför gör jag inte det heller.